jag kan sakna hans våld

det finns inga blodsband. de höll aldrig. de såg till att jag inte var en del av den här familjen. 

en dotter, nej. jag var inte deras dotter.

min mor har sagt det förr och hon skulle säga det igen om hon hade möjligheten. jag är inte hennes dotter. hon har ingen dotter. min far skulle kunna säga detsamma. jag skulle kunna säga detsamma. 

jag vill inte vara deras dotter. jag vill inte vara dotter om det betyder att de får göra mig så jävla illa de vill utan att ens se att jag är en människa. deras sjuka jävla experiment med min kropp. ändå är det värsta vad som återstår nu. hur kan jag sakna honom? hur kan jag vilja åka dit bara för att känna hans armar omkring mig? jag kan sakna hans våld. hans grepp om min hals. jag kan sakna det.

hur i helvete kan jag fortfarande vara så hjärntvättad av den jäveln? 

han stal varje chans till frihet och liv i min barndom. de förvandlade den till en mardröm. ett krig. men de besegrade mig inte. jag kan fortfarande känna min själs raka ryggrad efter år av övergrepp och sadistisk terror. 

de vann inte. 

min mor förlorade all sin makt den dagen hon lämnade världen. långt innan dess hade jag insett vilken galen ondsint människa hon var. igår var jag med och tog ett avgörande steg ifrån min far. äcklet som haft mig i sitt våld sedan dagen jag föddes. som bara för ett halvår sedan la sin hand på mitt lår och försökte få mig att fortsätta som vanligt. han hade tänkt sig en efterfest i sängkammaren med sin egen dotter den fredagskvällen. han fick inte det. jag hade börjat se sanningen om honom. sanningen som sa att jag inte behövde lyda. jag gick därifrån. det är den enda gången jag har kommit undan. jag kom aldrig undan de tusentals gånger han gick över gränsen innan dess. 

jag avskyr honom. ändå längtar jag ibland tillbaka till den värld jag kunde hantera. en värld där ingen trygghet fanns. en värld där jag inte behövde lita på någon. det var på många sätt en enklare värld. jag längtar tillbaka till pillerna, drogerna. till att vara helt avdomnad, inte känna en känsla. till att inte vara någon alls. det gör fan så mycket mer ont att ta in äkta omsorg och tillåta närheten av trygghet. jag vill lära mig. jag vill bli den person Modersfamnen ser i mig. jag vill se mig själv som den jag borde ha fått vara.

"tack" för din jävla version av kärlek

Modersfamnen säger:
skriv.

jag föddes in i vreden. jag lever av den. jag äcklas av att den behöver finnas. idag sändes ett mail till den far som inte var den han borde ha varit. ett meddelande om att det är nog. när det sändes ökade illamåendet. pulsen steg. jag ville göra det ogjort. det var redan gjort.

några timmar senare förstår jag beslutet. det är nog. det måste få ett slut. hans grepp om mig släpper inte för att jag tror att jag behöver hålla kvar det. jag behöver inte det. känslan säger att jag behöver det. känslan säger: vem är jag när han inte längre bestämmer vart mitt liv ska ta vägen? vem är jag utan det han kallar kärlek? vem är jag när han inte tränger sig in i mig och tar mig i sin makt? vem är han utan mig? kommer han att klara sig? jag vill inte tänka den tanken, men det är ett SKRIK i mig som ber mig att ångra det här. att inte gå med på det. det är en liten flicka i mig som säger att pappa behöver mig. att vi inte kan lämna honom, för då dör han. kanske är det vad jag behöver se nu. han kanske måste dö för oss. bilden av den far som aldrig fanns. förändringen som uteblev. sex som aldrig blev kärlek. övergrepp som inte handlade om mig. det handlade om honom. det är han som skriker i mig. hans hjärntvätt. hans järngrepp. jag vill inte vara en del av det. jag vill göra annat av det här livet.

han lärde mig att jag föddes för att män skulle använda min kropp. han lärde mig att min kropp var något han bestämde över. något män fick göra vad de ville med. han lärde mig att utstå lidande oavsett graden av tortyren. redan när han våldtog min fyraåriga kropp visste jag att det var så här jag kunde få kärlek. och jag fick den kärleken. den jag inte ville ha. varje dag han fanns i närheten, varje dag han såg mig, kände han att det var dags för den förbannade KÄRLEKEN. han pressade in den i mig, slog in den, hånskrattade in den i mig. han försökte göra det roligt. han tyckte nog att han var den roligaste lekfarbrorn i världen när han klippte sönder klänning efter klänning framför ett par förtvivlade flickögon. och han gillade det. han eggades av det. och efter att han knullat sönder mitt underliv ännu en gång avslutade han i min mun. sådär som han brukade göra. sådär som han aldrig mer får göra. han har inte rätt till mig mer.

den verkliga kylan.

isvindar som går rakt igenom mig. vinterkyla i en avdomnad kropp och hur skulle jag ha kunnat protestera när jag inte kunde känna mina knutna nävar? hon lämnade mig där för att dö. hur berättar man om det? när en mamma förvandlas till ett hatiskt mörker som vill förgöra sin dotter? hur ska jag kunna förklara vad det innebar att pappa räddade mig? att han behövde mig, önskade mig? inte som jag behövde honom, men han behövde mig. hur kan jag skriva det utan att någon tar ett steg tillbaka? hur fan ska jag kunna berätta sanningen när den inte vill bli hörd?

jag vet en som vill. men det är inte hon som behöver höra det. de som behöver höra det är läraren som vände bort sin blick när hon såg mina förfrusna fingrar. fritidspersonal som undrade varför jag inte ville leka men inte agerade på mina brutala reaktioner. mellanstadiefröken som ringde mina föräldrar när jag tryckte en sax mot min strupe och sa att jag hade "olämpliga beteenden". skolsköterskan som vägde mina minuskilon hela grundskolan utan att fråga sig varför jag inte växte, varför jag krympte. läkarna som inte ville förstå att om en nioåring inte kan äta så är det mer än magsjuka. högstadieläraren som ringde min mor och frågade om det var sant att hon slog sin dotter. socialtjänsten som inte agerade, inte ville höra den råa sanningen. psykiatriläkare som hellre diagnosticerar känslomässiga störningar och lögner än ser sanningen och gör något åt den. dagispersonal som inte frågar sig varför en liten flicka har hjärnskakning nästan varje vecka. läkare som lyssnar mer på föräldrarna och inte frågar barnet.

och vinterkylan. den handlar inte om det. den handlar om allt som pågick under tiden de var på skidsemestrar och firade jul med sina fina familjer. det handlar om att varje dag behöva förneka mig själv för att inte störa, inte ta plats, inte finnas till. det handlar om att fokusera på den vackra julgransbelysningen och julgranskulorna för att inte skrika när jag blöder av pappas våldsamma stötar i mitt underliv. för vi hade det ju julfint. och lite extra tid med pappa fick jag också.

det handlar om att inte avge ett ljud, för jag ville ju inte väcka småsyskonen så att de skulle få veta vad pappa gjorde med mig. vad jag fick honom att göra. för det var ju jag. klart att det var jag! han sa ju det. klart att det var så. honom var det ju synd om. han var ju så ledsen jämt. han hade för mycket jobb och en sjuk fru. det var jag som fick honom att bli ett monster. jag var för söt. jag skrattade för mycket. jag log på ett sätt som inte var passande. jag bad om det. han kunde inte stoppa sig när han såg mig. han var bara tvungen. redan när hans kuk egentligen inte fick plats i mig. han gjorde plats.

det är inte hans våld som gör ont. det är inte alla jävla år av övergrepp. det är att andra i tysthet sa att det var okej. att jag var värd det. att jag skrattade för mycket. att jag var charmig. att det var självklart att män inte kunde motstå att knulla sönder mig hela min barndom. det var ju det jag var född till. i tystnaden och i förnekandet, i de stängda ögonlocken och de bortvända ryggarna hörde jag det. där såg jag hur värdelös jag var. där tappade jag mig själv.

och jag ska lära mig att skrika.

moderlig hjärtlöshet.

jag avskyr dig än. du var aldrig värd att kallas mamma. jag var värd bättre. jag hade den där värmen du saknade. jag hade livet, men du gjorde allt för att ta det ifrån mig. fick det dig att må bättre? lyckades du ta den där värmen och göra den till din? gjorde du det, "mamma"? förstår du hur jävla illa du gjorde mig? jag är glad att du är död. jag önskar att du hade dött mycket tidigare. jag önskar att du hade varit människa nog att se mig. att se dig själv. att du var alldeles för skadad för att kunna ta hand om ett barn. du kunde ju för fan inte ens se till att du överlevde själv. jag vet att du hatade mig. du lyckades få mig att förstå det. det var inte svårt att se det. alla dina hatiska handlingar sa mer än dina ord någonsin kunde säga. dina ord bekräftade bara att du inte ansåg mig värd något gott. var det för att jag liknade dig? var det för att du hatade att se dig själv i mig, att se den du en gång var?

du hade ingen rätt. vi gjorde alla allt för att du skulle vara nöjd, för att alla skulle vara nöjda. men det räckte inte, för du ville bara förgöra oss. du kvävde oss. du borde ha lämnat bort mig, lämnat bort din dotter till någon som kunde ge kärlek. det du trodde var kärlek var bara dina sjuka behov. dina tomrum som skulle fyllas. det var inte min uppgift. du gjorde det till min. du borde ha sökt hjälp. antagligen var du ändå bortom all räddning. du ville ju inte räddas. du lät din rädsla styra. du lät din ångest förstöra dig och sen skulle den förstöra mig. jag är glad att du är död. du kommer aldrig mer kunna röra mig.

du var nära att döda mig. du tvingade mig till stupet. dina ord gjorde att jag svalde så mycket tabletter att mitt hjärta stannade. läkarna fick igång det igen, men min kärlek till dig fanns inte kvar i det. de sju sekunder det stod stilla gav jag upp dig. jag hoppas att du förstod att det var din skuld, inte min. det handlade aldrig om mig. jag hatar dig för det. att jag inte fick vara jag. jag brukade skina. jag hade en värme i mig. jag var en stjärna.

du offrade mig för att slippa undan. du tänkte kanske aldrig på att jag skulle bli precis lika skadad som du? du tänkte kanske aldrig att det fanns andra vägar? du hade inte hjärta nog. du såg bara dig. du offrade mig för att inte själv behöva utstå de sadistiska övergreppen. du offrade mig för att inte själv behöva hantera dina känslor. du fortsatte bara de onda cirklarna. lämnade mig hos människor som gjorde dig illa. är det så en mamma beter sig? fy fan. jag hoppas att helvetet har alla mina lidanden i beredskap för dig. jag hoppas du får utstå allt du undvek när du offrade mig.