Evita.

jag tänder ljuset för dig och din syster.

du får ett namn av mig, du som inte fick finnas

Evita, du kan vila i mig.

om du var här skulle jag vagga dig i min famn. 

om jag kunde röra vid dig skulle jag smeka din kind 

och viska sagor mot din panna. 

jag skulle hålla dig så nära 

och be dig berätta om dina tankar. 

jag skulle nynna en godnattvisa

tills jag hörde dina andetag bli tyngre

som om du funnit ro

här i min famn

jag tänker på dig ibland. på hur det hade kunnat vara.

och jag saknar dig och allt som aldrig -

du som inte -

här i min famn

är tomheten det som finns kvar

av det som skulle ha varit du

när du fanns under mina hjärtslag.

du skulle komma med ljuset. jag tänkte så med dig. när du fanns i mig, där det skulle utvecklas hjärtslag under mina. jag tänkte på dig som ljuset. ett hopp i mitt annars totala mörker. det kanske aldrig var meningen att du skulle finnas, Lily. det kanske inte fanns tillräckliga skydd för dig att växa i. jag slutade med drogerna i stunden de sa att jag bar ett barn i mig. jag planerade att fly med dig och föda dig i hemlighet. men din far började ge mig hopp om att han kanske ändå ville förändras. något i mig ville tro på att du kunde förändra honom som du hade förändrat mig. jag ville tro att han skulle se dig som någon att älska högre än alla de horor som gav honom bekräftelse och rikedomar. älskade barn, om jag bara hade haft en egen ekonomi att tala om. om jag hade kunnat fly utan hjälp. om jag hade kunnat ge dig en framtid. jag berättade för att jag älskade honom och för att jag älskade dig. jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet idag. då hade du suttit i mitt knä imorse, sett på luciamorgon med pepparkakor till frukost. du hade skrattat åt adventskalendern och fascinerats av de tända ljusen på bordet. jag hade känt dina andetag mot mina. istället försvann du ifrån mig innan du ens varit här. du skulle ha fyllt 5 år den här månaden. du fick aldrig se en enda dag.

jag tänder ljus för dig idag, älskade barn. jag tänder ljus för hoppet om att jag en dag ska kunna ge den kärlek jag har för dig till barn som inte fått den kärlek de förtjänar. älskade Lily, jag kommer att älska dem som mina egna. som jag hade älskat dig. men jag är alldeles för rädd för att bära ännu ett barn under mitt hjärta. jag önskar att du hade varit här hos mig nu. du är alltid älskad, alltid saknad. vila i frid, Lily.

som en hyllning till decemberbarnet

Modersfamnen ber mig att skriva, ber mig att kämpa, håller mig hårt och säger att hon tror på mig. senaste månaderna har jag sjunkit ner i gyttjan steg för steg, grävt ner mig i ett sorgset mörker. jag kan inte sorg som jag kan ilska. jag kan inte skörheten som jag kan försvaren. jag är van vid att slåss och det är svårt att hantera mig nu, när jag mest av allt vill bli buren och omhändertagen. det spädbarn vi integrerade i mig påminde mig om det barn han tog ifrån mig. att känna mitt lilla jag i den tryggheten och sårbarheten fick mig också att förstå vad Lily kunde ha varit några månader senare. om han inte hade sparkat ihjäl vårt barn. jag sörjer henne. jag måste gå vidare nu. jag måste tillåta mig att leva och göra henne rättvisa. jag måste ge andra barn den chans hon aldrig fick. jag behöver göra min famn redo för mina drömmar.

jag tappade mig någonstans på vägen, i all besvikelse och ensamhet. det tröttade ut mig, slet sönder varje försök till uppståndelse. jag behöver ta tag i mig själv nu. jag vet ju det. jag vet också att jag inte är ensam längre. jag har en armé i min ryggrad och Modersfamnen som vill fira min födelsedag den nionde december. som ett mirakel, som en nystart. som en hyllning till decemberbarnet. alltid älskad, alltid saknad.

det är inte bättre nu.

jag läser om upprättelsedagen, ser nyheterna och ministrar som säger fina saker. jag hör tomma ord och ser tomma blickar. jag känner min inre tomhet. jag hör SKL:s ordförande säga att det är bättre nu. jag hör honom förneka mig. jag hör honom säga att statistiken är bättre. han räknade nog inte med mig och alla de som slagits i spillror de senaste tjugo åren. som fortfarande slås i spillror. han tänkte nog inte på att människor på första bänkraderna är lika vidriga som de människor som misshandlade barnhemsbarnen. han vill nog inte veta det. jag blir så arg att jag bara vill skrika och slåss. jag vill slå sönder deras fina fasader med sanningen. den brutala jävla sanningen. jag är ett exempel på att det inte är bättre nu. människor har bara blivit bättre på att blunda och manipulera. samhällets fasader putsas bättre nu, tabun och "sköt dig själv"-attityder har stärkts. murarna är högre nu. det som inte syns finns inte. och jag finns. jag finns faktiskt. det är ett under att jag finns efter alla som försökt ta bort mig från världen. jag kommer att slå tillbaka en dag. så jävla hårt att de aldrig någonsin blundar igen. jag kan inte förlåta. det är obegripligt hur fan de kan säga att det är bättre nu.

det är inte bättre nu. det går inte att glömma. jag fick ingen barndom.
det är inte bättre nu.

andedräkt

ångestens vibrationer i min andedräkt. det var så många år sedan men jag minns de syrénlila sofforna. jag minns socialkontoret och jag minns vart de hämtade mig. jag minns skräcken, kylan. den tunna kroppen som inte gick att värma. kylan innanför, i kärnan av mitt jag, alla organ var som nedfrusna av rädsla. jag undrade om de såg min andedräkt, röken av ångest jag andades ut mot dem. jag undrade om jag skulle smitta dem om jag valde att stå kvar hos sanningen. jag trodde det. och det var ju så. de trodde mer på min lögn än de hade kunnat tro på den brutala sanningen. redan då, de här gråa människorna. socialarbetare. de byttes ut, men de var alla lika gråa. det fanns ingen som riktigt stannade i mitt minne. de passerade. de var som november. gråa toner, alltid så gråa. jag behövde färg. det fanns ingen färg. bara de syrénlila sofforna. jag minns dem. jag minns att jag såg det lila framför mig när jag sa "jag ljög. det har aldrig hänt" och jag svek hela mitt jag. men hon var inte redo än. hennes liv som jag övertagit för att rädda. det är annorlunda nu. idag finns det färger. Modersfamnen sänder ut ljus och jag öppnar upp mig för det, öppnar upp mig för orden men de vågar sig inte ut. det är så stort. för första gången vågar jag inte. för första gången tappar jag mitt mod. kärleken gör mig rädd.

nu är jag inte ens det.

tröttheten som har tagit över varje millimeter av det som ska vara en överlevare. jag orkar inte längre. jag ber de andra att bära mig. jag ber dem att hålla mig ovanför ytan så att jag fortfarande kan få luft i mina lungor. jag har burit för länge, för långt, för mycket. jag slås omkull av minnena, men det berör mig inte som förr. jag orkar inte. jag lägger mig ner, ger upp, lägger ner. det finns ingen kraft kvar i mig. jag behöver återhämtning, men hur fan återhämtar man sig från 24 år av kamp för överlevnad? hur fan gör man det? hur fan är det tänkt att jag ska orka igen?

jag ser mig själv liggandes på vinden i mormors lakan. jag gråter inte ens. jag har blivit våldtagen i 48 timmar och jag gråter inte ens. jag önskar bara att jag fick sova, men det går inte. de har injicerat gift i min kropp och på grund av det så är jag klarvaken. de vill ha mig vaken. leendes. en söt docka med blonda lockar och en skön fitta som nästan inte blöder längre. för att jag var van. jag anpassade mig till övergreppen. de där jävla asen fick en liten 6-åring att anpassa sig till sex. det var allt jag visste då. det var allt jag var. nu är jag inte ens det.

du fattas mig, mitt barn.

mödrar förlorar sina barn. ser du dem, Lily? förstår du hur mycket sorg det finns i en mors sönderslagna hjärta? du skulle ha varit mitt barn. du skulle ha varit vid liv nu. fem år och sprudlande. fem år och nyfiken. du var inte menad för det. du var inte menad för mig. förlåt mig. förlåt att jag inte såg vad som skulle komma.

Det är så svårt att se världen utan dig och veta att jag aldrig hade klarat att ta hand om dig i den. För min vrede växer inom mig och den hade förgiftat dig, min vackra. Den hade färgat dina armar med sår, den hade tömt ditt hjärta på blod. Den hade förgjort varje sekund av ditt liv och jag önskar att det inte var så men sanningen är sådan. Det gör ont att andas när man inte var född till det. Tro mig, Lily.

du möter mig i drömmarna. ler. busar. kastar mat i mitt toviga hår. ropar efter mig. ropar "mamma, mamma. titta!" och du visar mig sten efter sten som du hittat vid stranden. och jag snurrar dig. runt runt. jag gungar dig. du ropar "högre, högre" och jag tänker att du är himlen själv. det går inte att komma högre. dina lockar i vinden. du möter mig i drömmarna. och det är först när jag vaknar som jag gråter. du fattas mig, mitt barn.

vodka och piller hjälper inte nu

jag får höra att M lever. att de återigen skrämt mig för ingenting.
jag gråter. jag hade kanske önskat att hon var död. jag vet vad de är kapabla till. jag har känt deras våld.

jag har känt hans hjärtslag. det garanterar inte att han har ett hjärta. men han skulle förlåta mig för det jag gör nu. han skulle inte säga det, men jag skulle veta. om de hittar honom är han tacksam. chockad och kanske rädd, men tacksam. han vill att någon stoppar honom. han kan inte stoppa det själv. och när de frågar om jag var kär i honom så är det en underdrift. han kommer förbli som den första som gav mig ett värde. jag älskade honom. frukostarna när han bara ville sjunka genom jorden av huvudvärk. middagarna där han distraherades av min skönhet och glittret i mina ögon. för jag trivdes där. i glansen. i hans närhet var jag någon. jag var viktig.

de ber oss minnas detaljerna. kropparna. kukarna. de hundratals kukar som trängde in i mig. i min fitta, i min mun, bakifrån. miljöerna. hotellrummen. tortyrrummen. ansikten. de var inte ens människor för mig. jag var ingen människa. jag var bara en hora de knullade hur fan de ville. vad spelade det för roll då vem som gjorde vad? vem som gillade blod och vem som slog hårdast? vem som kissade i mitt ansikte eller vem som kunde hålla på hela natten? hade jag någon aning? lite för mycket piller, några glas vodka på det. och dimman. den fantastiska dimman. jag minns den bäst av allt. och jag minns M. jag trodde att hon var död så länge att jag accepterade det. lät henne vara död.

flickan i källarens hörn.

och jag är så ledsen. så oändligt ledsen. jag ser den lilla flickan i hörnet i källaren. jag ser hur hon skakar av rädsla och gråter förtvivlat. det känns som om så många har kommit in där, sett henne sitta där och stängt dörren för att slippa se hennes lidande. jag förstår inte varför ingen räddade mig, varför ingen lyfte upp mig i sin famn och räddade mig undan alla vidriga människor som höll mig fången. de höll mig fången i en värld de byggde upp utifrån sina behov, sin ångest och det handlade aldrig om mig. 

jag lyfter upp henne nu. samtidigt som Modersfamnen håller om mig håller jag om den lilla flickan som är så rädd. fortfarande. och jag tänker att ingen ska någonsin få göra mig så illa. ingen ska få trycka ned mig dit igen och säga att det inte går att älska mig. jag är skyldig mig själv att visa något annat. att öppna mig för famnar som vill finnas där. det gör bara så jävla ont. att ta emot. att tro på att jag är värd mer. varför såg de inte det? de som skulle ha älskat mig och skyddat mig över allt annat? varför var jag inte värd mer? 

jag avsade mig livet så tidigt. jag bestämde mig för att motarbeta allt som innebar liv. jag slutade äta. det föddes andra delar i den här kroppen som åt för att jag inte kunde. jag har glömt hur man gör. jag kan inte. jag fick sperma i min välling, för att det skulle vara mer näringsrikt. enligt de där föräldrarna. enligt människor som fostrade mig in i prostitution. för att kunna sälja mig. för att tillfredsställa dem. och jag ville bara vara någon annan.

är det inte uppenbart?

de får säga vad fan de vill men bevis finns det om man väljer att använda dem och vilja ta dem till sig. om man väljer att lyssna färdigt och våga höra om det så kanske det åtminstone kan leda någonstans. men de jävla präktiga poliserna vill väl fan inte veta hur det var för mig att bli våldtagen av min far i princip dagligen i sjutton år och sen bli såld av samma as för att bli sönderknullad ännu oftare. nej, jag fattar det. jag vill inte heller veta. men det händer. i Sverige. det hände senast för tio månader sedan och det kommer att hända igen. inte mot mig. ingen ska någonsin få lägga händerna på mig igen. jag är min egen nu. men det finns fler som var som jag. som växer upp i tron att sex är kärlek. som uppfostras för att bli prostituerade och tillfredsställa mäns behov. en pappa, en hallick, en granne, en polis, en gift man, en ensam man. det spelar ingen jävla roll. de knullade mig allihop. som de bestämde sig för. och de går fria. allihop. varje jävla sexförbrytare går fria på våra gator. och bevisen räcker inte. vad vill ni ha? säg vad ni behöver och jag ska ge er det. behöver ni ta dem på bar gärning? behöver ni storma in när min far binder mig och knullar mig bakifrån? ska jag locka honom till mig så ska ni få se vad han är kapabel till? ska jag berätta för honom att jag har avslöjat vår hemlighet? ingriper ni i tid eller ser ni på och låter honom döda mig? det skulle vara rätt skönt om jag dog, eller hur? då skulle ni slippa tänka på att jag får leva gömd och vara rädd för att bli hittad. då slipper ni tänka på hur rädd jag var när min kropp började krampa i minnet av elen de brände genom min kropp. jag tänker inte ge er det.

jag ska berätta min historia. jag ska bli den jag aldrig fick vara. utan er hjälp. för fan ta ett rättssamhälle som inte ens kan bevisa det mest uppenbara!

ensam i en värld av ansikten.

ensamheten som fräter i mig, den som uppkommer av att jag inte kan det vanliga livet. jag kan inte närhet, kärlek, trygghet. det som skulle ha varit självklart berövades mig. jag blev den jag är för att jag annars hade varit död. jag ville alltid vara som de andra. jag ville le och skratta med glädje och inte som ett skydd för att ingen skulle förstå. jag ville ha samma självklarhet i mig som andra barn. jag förstod inte varför jag alltid kände den där ensamheten.

jag förstår nu. jag förstår för att jag minns. jag minns orden som sa att jag inte var bra eller älskad om jag inte offrade min kropp. jag offrade mig. jag offrade allt. jag lät dem knulla mig blodig. jag lät min så kallade mamma köra upp sina fingrar i min fitta. jag lät dem sälja mig till andra kåta gubbar. i mina tankar fanns det bilder av hur jag torterade dem. hur jag slog min far sönder och samman, hur jag högg av mammas huvud med en yxa. jag livnärde mig på hatet så oerhört länge. det var min enda utväg. jag fick ingen kärlek. hatet gjorde mig stark. jag stod ut med smärtan. jag lärde mig att bli stark av den. jag vände mig ut och in för att de skulle se mig. de andra, utanför. åskådarna som hellre såg skådespelet än sanningen. jag hatade dem också. de gick förbi. jag kommer aldrig förstå varför de vände bort sina blickar. någon borde ha lagt sig i.

i din bakgrund.

och jag hatar dig. jag vill inte minnas dig mer. du äcklar mig. när jag trodde på kärlek och höll din hand genom stockholmsnatten och gatuljusen förberedde du tortyren i bakgrunden. de andras tortyr som jag slapp undan. den vidriga sträckbänken där du trasade sönder varje liten muskel i min kropp med ditt våld. och jag visste inget. men det var mig du skadade. jag hatar dig. jag hatar att du var den första jag kände kärlek från, för jag vet inte om det stämde. jag vet inte vad kärlek är, för du gjorde mig så jävla illa.
jag är någon annan nu. du behöver inte ge pappan de smutsiga pengarna. du behöver inte hålla min hand. du behöver inte visa upp mig som en trofé. du kommer inte åt mig igen. jag avskyr dig. jag avskyr dina kyssar, dina händer, dina ord och dina pojkögon. fan.

jag är någon annan nu.
jag är inte en sönderknullad sjuåring längre. jag är inte en trettonåring som smeker sin far. jag är inte horan du sålde dyrt och offrade för pengarna. jag är inte din. inte hans. inte någons. jag är min. och jag hatar äcklet ni planterade i mig. för det försvinner inte. det är som sperma och spyor inom mig som ska bestå av min själ. jag önskar att någon hade stoppat det långt innan.

Modersfamnen som säger:
jag var bara ett kvarter bort. 

jag önskar att du hade varit hos mig, räddat mig. att någon hade sett mig på det sättet då.
att någon hade sagt: du är ren. jag älskar dig.

dom som ingenting förstod.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av,
att skrika ut din hemlighet.
det finns dom som stal din stolthet,
det finns dom som tog ditt mod,
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser.
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer.
hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå!

Men det finns nåd för nya världar
mycker större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.
och alla deras lögner
betyder ingenting.
tro mig när jag säger:
skammen var aldrig din.

Jenny - Jonas Gardell

det finns inga löften som håller. de människor som borde hjälpa en mest, de människor som får betalt för att hjälpa en, gör det inte. de lovar som politiker. kastar ur sig löften om beskydd och ord om att inte vara orolig, att allt ska bli bra. de lovar, jag ger dem vad de vill ha. på grunden av vad de lovat. sen får jag inte vad jag blev lovad och så har de slitit ut mitt hjärta och det ligger i ett förhörsrum där de dissekerar det öppet inför hela jävla världen. det skulle lika gärna kunna vara så. de lovade mig skydd, sa att de trodde på mina ord. nu hör jag bara tystnad. nu hör jag bara att de är stressade.

och jag. jag är bara skräckslagen. för att det där hjärtat som ligger och slits ut för varje dag av rädslan... det struntar de i. jag får feber av stressen och huvudet pulserar av skräck, men jag orkar inte kämpa emot. jag har inte den glöd jag överlevde hit med. jag har inte kvar den kamplusten. för jag vill inte det. jag trodde inte att den skulle behövas. jag trodde inte att jag skulle behöva vara ensam mer. jag trodde att de skulle se mig nu. att samhället skulle ta sin andra chans. jag vet inte längre vad som är värt att kämpa för. det finns en man som är olik alla de andra. en man några mil bort som har en glöd jag behöver. men jag orkar inte ta mig igenom till den tid då vi har tagit oss till något annat. jag är så trött. det räcker nu. lås in mig i ett litet rum och kasta bort nyckeln. låt mig bara sitta där och släpp ut mig när allt är bra eller vänta tills jag dör. jag är trött på att kämpa för överlevnad men jag kan inte sluta.

bristningsgränsen.

du behöver inte lyssna. du behöver inte ens försöka. jag har säkert blivit helt överkörd och sönderriven i min stackars hjärna, men jag kan fortfarande tänka. jag förstår skillnaden mellan befogad rädsla och annan rädsla som ingen kommer bry sig ett jävla skit i. jag förstår det också. jag förstår att du inte kan förstå hur en blick kan döda så mycket mer än ett slag, hur ögon kan säga mer än ett skott i pannan. eller en far som trycker upp ett luftgevär i sin dotters fitta och säger "gör du motstånd finns du inte". jag förstår att ingen någonsin kan förstå det. att ingen ens överväger att förstå det.

jag har förändrats. du säger det själv. jag har gjort enorma framsteg. men visa att du ser det då. just nu är jag bara så grymt sårad över att bli dömd efter den jag en gång var. jag förändras. jag håller hårt i den jag har lyckats bli. i att ta ansvar, skydda, planera, tänka efter. jag gör fan allt jag kan för att det ska bli bra. det handlar inte om impuls. det handlar inte om att fly. inte heller handlar det om att inte vilja se verkligheten. jag ser den. fan vad jag önskar att jag slapp undan, men det är inte så jag fungerar. jag samlar ammunition. jag har behövt tystnaden. jag sitter fast. men ser du inte? ser du inte att jag försöker göra något åt det? ser du inte att jag har arbetat fram en lösning. och förlåt så jävla mycket om jag inte kan lägga fram den som du önskar. utan bitterhet och all förtvivlan. men jag brister nu.

låt mig få brista. det är bara på den vägen jag kan gå nu. gränserna är utsuddade för länge sen. det var jag som upplevde det. det var jag som kastades in i en värld där de sålde min kropp. det var inte du. det var inte någon annan. det var jag. kan jag då snälla få ha min uppfattning om hur farligt det är? kan jag få vara rädd för det jag är rädd för och slippa tvivla på om min magkänsla fungerar? jag har överlevt hit. jag fixar det. det är när du inte litar på min upplevelse som jag blir tyst. du är den enda tryggheten. låt mig få brista.

fan.

fan fan fan. igen. och jag vill inte berätta. jag vill inte göra Modersfamnen besviken. jag ville fan inte göra det. det är mer ångest nu än innan. det lättade den natten, de timmar jag befann mig i någon annans säng. sönderknullad. jag behövde det. jag orkade inte stå emot. jag borde ha orkat. jag borde ha bett om hjälp. jag borde ha tagit hand om det skrikande barnet och inte tystat henne genom att agera ut övergrepp. jag vet inte vad jag gör längre. jag är så tom, icke-existerande. som en öken som breder ut sig i mig och jag torkar ut. det finns snart inget liv och jag är så jävla rädd.

jag fattar inte att de står ut med mig. att de kan se på mig. allt jävla äckel som kletar sig fast överallt. jag kommer aldrig bli ren. de förgiftade mig. jag var bara ett barn, jag kunde inte ens gå, när de så kallade föräldrarna lärde mig att sperma var lika med kvällsmat. hur fan tänker man då? mamma, hur jävla mycket hatade du mig? hur rädd var du, "pappa"? jag kommer inte ur ert grepp hur mycket jag än sliter. jag är fortfarande allt ni uppfostrade mig till att bli. några hål att knulla bäst de ville. en kropp för era behov. en kropp för allas sexuella behov. så ta mig då! ta sönder mig lite till. och lite till. så jag slipper andas i all jävla ångest, för det går inte. 

jag är så trött på mig själv. på mina löften som inte håller. det är fan ingen idé. ge upp mig. döda mig.

jag håller löftet.

jag har ingen röst som orkar tala om hur det känns. jag har inget mod kvar till den värld jag inte vet något om. jag sitter med rakbladet i handen en februarikväll och det var alldeles nyss. jag slutade för att det föddes ett barn som inte var mitt. jag lovade mig själv att finnas som en trygg vuxen i barnets liv. jag fick inte det. jag fick inte finnas kvar. jag lovade de andra soldaterna i den här ryggraden att inte skada dem. vi bär samma kropp, samma hjärta. jag lovade dem. jag håller mitt löfte. motvilligt. känner ångesten pulsera och vill inget annat än att något ska ta mig härifrån. jag är tillbaka i känslan från 2007 och min önskan bort.

ibland har jag sett livets storhet. ibland. som i barnets ögon. som i en trygg famn. men det försvinner, det bleknar. sen har jag bara den här äckliga kroppen, barnaskriken och alla svek som trasat sönder min tro på något bättre. sveken som formade rädslan. sveken, huggen i ryggen av äcklet som kallade sig far. det finns inga krig att vinna. jag har vunnit. så mycket vet jag. men jag har inga priser att hämta ut. jag vann genom att överleva, nu får jag stå i bitterheten av att förlora allt jag trodde var jag. min vilja, min ork, min kämparglöd. allt är tårar nu. jag var så jävla mycket bättre som hora än jag är som människa.

till dig. för att du dödade ett "vi".

du vet, en gång i tiden älskade jag dig. det var inte så länge sedan du var allt jag hade. idag ser jag hur lite jag hade när jag bara hade dig. jag önskar att jag hade sett att jag var värd så mycket mer. jag önskar ibland att jag aldrig hade träffat dig. att du inte hade fått tillgång till mig och min kropp. framförallt inte till mig.

jag saknar dig ibland. jag saknar våra stunder tillsammans när du fick mig att skratta. jag saknar din spontanitet, dina sekundsnabba beslut. det var ett äventyr att leva med dig. jag hade adrenalin i mitt blod varje dag, som ett extra rus i din närhet. det var många gånger en ära att få presenteras som din flickvän. jag älskade klänningarna, håruppsättningarna, att få stråla vid din sida. du visste precis hur du skulle få mig att stanna. du visste hur du skulle få mig att bortse från de smutsiga pengarna, smärtan, den våldsamma prostitutionen, utnyttjandet av min kropp. du vet, jag var bara ett barn första gången du spände fast mig för pengar. det var innan jag hade lärt mig att älska dig.

i helgen satte jag mig i en taxi och jag kom inte ifrån känslan av att vara på väg tillbaka till ett hem som aldrig var ett hem. det var bara en plats i mellanlandningar där jag försökte andas utan dig. en plats där jag höll min mask för att de inte skulle förstå vad jag gjorde när jag var borta. när jag var hos dig. någonstans var jag rädd att de skulle ta dig ifrån mig. jag behövde dig. men egentligen gjorde jag inte det. egentligen behövde jag dig aldrig. men du behövde mig.

hur kunde du låta dem göra mig så illa? hur kunde du offra mig för pengarna, för drogerna? såg du mig någonsin som en människa de stunderna? såg du mig eller såg du en hora som kunde hantera smärta? vad fan tänkte du på? tänker du någonsin att det du gör är fel? tänker du någonsin på konsekvenserna av det du gör? ser du någonsin skräcken i tjejernas blickar? vågar du?

jag vet för mycket för att vilja se dig igen. jag vet inte om jag skulle kunna se dig i ögonen och låta dig fortsätta andas. ibland tycker jag synd om dig. länge trodde jag att jag var den som skulle förändra ditt liv. du talade om det med så sjukligt fina ord. du sa att du en dag skulle ta mig därifrån, till en annan plats där vi fick leva ostört. det blev aldrig så. dina löften hade ingen substans. du valde alltid drogerna först. en injektion, en lina. vad som helst som fick dig att känna något annat än din ångest.

jag vet att du var rädd. jag känner igen rädsla på långt avstånd. jag vet att du var jagad, att du hade dina fiender runt hörnet. jag förstår varför det fanns fiender. jag förstår varför de sökte upp mig och pressade mig på information. men jag vägrade ange dig. idag vet jag inte. säg mig, varför skulle jag rädda dig? för alla gånger du räddat mig? de gånger då du själv hade skapat situationerna där jag nästan dog? nej. jag vet inte varför jag räddar dig. du räddade inte oss.

jag känner dina sparkar mot min mage. jag känner hur du kallblodigt dödade vårt gemensamma barn. du dödade en helt ny värld. du dödade vår kärlek. du dödade oss.

släpp mig, låt mig vara.

jagad. jag får inte bort spermasmaken i munnen och det var fyrtio dagar sedan jag hade en kuk i munnen och fan jag ville det inte ens då när jag kunde välja bort det. men jag kan det ju. jag är önskad i de situationerna. jag är någon. och hur mycket jag än kämpar för att bli fri så känns det som att de håller mig allt hårdare. alla dessa jävla män. alla dessa händer överallt. alla kukar i min mun, alla kukar som har varit i mig. fastbunden i handleder och fotleder och jag skrek aldrig. jag tystnade tills jag blev ett med tystnaden. jag skrek inom mig, jag skrek och skrek med mina blickar men fan ingen fanns som kunde höra det, läsa av min panik. ingen ville. för vem fan vill ens veta om varför jag finns? vem vill veta om någon som föddes för att en man ville ha en dotter att knulla med och en mor ville se sitt eget barn lyckas bättre som sexobjekt än hon själv gjorde? läser du fortfarande? ibland vill jag bara sjunka genom marken, skjuta mig i huvudet och bara försvinna. ibland är jag bara skam och vrede och då blir jag ett med tystnaden igen. jag kan inte ens gråta för att jag bara minns hur de älskade att se mig lida. det var då de skrattade som högst. i sina lekar med mitt liv. med ett barn som aldrig bett om att få leva. FAN! jag förstår inte, vill inte förstå, orkar inte ens försöka mer.

och nej, mitt liv är inte så här längre. det borde vara bra nu. jag borde le och bara vara tacksam för att jag har så många som faktiskt bryr sig på riktigt. för att polisen tar mig på allvar och för att jag faktiskt kan sova två timmar i sträck ibland. jag borde inte vara bitter och se tillbaka, men hur fan ska jag kunna släppa den enda bilden av mig själv jag har och gå in i något helt annat som bara känns som en lögn för att få mig att må bättre? jag är fan inte värd det här. och jag önskar att jag hade kommit längre. jag mår jävligt bra vissa dagar, men jag är så innerligt trött på kampen. på kriget som aldrig upphör. på att inte kunna lita på Modersfamnens trygghet och bara tillåta mig att finnas i den. men det som var finns ju kvar.

jag har fortfarande ont av övergreppen. jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att släppa känslan av att vara jagad. jag kan inte äta för den där smaken släpper inte. jag kan inte slappna av för jag måste fortsätta försvara. jag kan inte glömma. de rörde vid mig, i mig, i den där lilla flickan som en gång var jag. och det slutar inte. de har inte tillgång till mig mer, men ändå har de det.

skriken i väggarna. här är orden.

och jag skriker utan röst, skriker och så frågar hon om jag kan tala högre. jag skriker. det känns som om jag skriker. de kommer att höra mig och slita sönder mig. men de hör lika lite nu som då. de där människorna som skulle ha tagit hand om mig. jag återkommer dit. jag återkommer till platserna där det skulle ha funnits spår av våld om inte en annan del av den här kroppen hade städat bort allt. om platserna inte hade varit på annans mark nu eller utbytta till oigenkännlighet. det skulle ha funnits spår av blod, av sperma, av brännmärken. och skriken. skriken i väggarna på vinden. de som aldrig hördes. jag släpper ut dem nu. jag berättar nu. jag säger det jag inte fick säga. jag pratar om det som inte har ord. jag har skrivandet. här är mina ord. i talet tappar jag det här. jag tappar mig. för allt jag ser är att ingen gjorde något.

ingen tog min hand och sa "nu går vi härifrån. nu tar vi bort dig från det här".

ingen frågade mig vad jag ville. alla bara tog för givet att jag gillade att bli sönderknullad av min perversa far. till slut kanske jag gjorde det. för det var bara då jag kände att jag hade betydelse. de andra gick ju bara. han stannade åtminstone kvar. han gjorde inte som modern som var upptagen med att dö hela tiden. han höll mig hårdare. jag försöker släppa nu och jag hör bara skriken.

varför gjorde ni inget?

varför räddade ni mig inte?

jag var bara ett barn!

nu har ni chansen att göra något. jag vet inte om min vrede kommer räcka till annars.

Modersfamnen håller mina händer, håller ihop mig. jag vet ingen annan trygghet. det är bara där jag andas utan att vara rädd. jag önskar att hon förstod vad hon betyder. hon har gett mig något jag aldrig trodde att jag skulle få. hon har öppnat mig för en värld som också kan ge något gott.

så kan det gå.

det går inte att stoppa ljuset, mardrömsljuset. det finns där. det fanns där hela min barndom och nu är det här igen. splittrat. som glassplitter i mina ögon slår fragmenten igenom nuet och tar över. det händer inte nu men det är just vad det gör. det händer igen. jag är fem år gammal och mamma njuter av att se min far ha sönder mig inifrån. det är fan inte ens möjligt och jag kan inte se honom som den far jag annars ser då. inte när jag minns smärtan. inte när jag minns min litenhet. jag kan inte se hans litenhet när jag är så mycket mindre. jag kan inte ta hand om honom. jag kunde inte då, jag kan inte nu. det var inte min uppgift.

jag är så tom nuförtiden. som ett ödsligt tomrum i tiden. jag som alltid har varit så fylld till bredden av smärtan. den avtar, steg för steg. ur tomheten föds sorgen, den kommer ikapp. jag vänder mig om och ser den lilla S som aldrig gav upp. aldrig lät dem vinna. aldrig lät dem ta min själ. jag kämpade för den, beskyddade den. det är vidrigt att se och känna. vidrigt att konfronteras med den ensamhet och förtvivlan som bodde i den lilla flickan som en gång var jag. vidrigt allra mest för att jag alltid ville vara någon annan. jag visste att det skulle komma en tid då jag fick chansen att vara mer. jag vet inte hur jag visste det, men jag visste. och ingen såg det.

nu blir jag sedd. nu blir jag älskad utan sex. nu blir jag kramad utan att behöva förföra någon. det är nu det gör ont. det är nu jag vill fly. jag flydde inte då, för när min far höll mig i sina armar och rörde sig inuti mig var jag någon. jag var den person jag kände till. jag ser så mycket mer av mig nu. sådant som aldrig fick chansen att bli jag. jag behöver inte hålla ihop längre. jag behöver inte flörta mig in hos varje man som passerar min väg som någon jävla tvångstanke om att det är så det borde vara. jag behöver inte hamna i säng med män bara för att dämpa min ångest eller få ur mig vreden. jag behöver inte döva den jag är. men det är så tomt i mig. jag tappar mina beteenden. jag har inte hittat trygghet i att vara den jag är nu. jag saknar honom fortfarande.

jag saknar min far. jag saknar K. jag saknar alla dessa manskroppar som bekräftar mig. men ändå vill jag inte dit. för det går inte. jag är inte där. jag har kvar min desperata förtvivlade sorg, skriken i mig. men jag hanterar dem ändå. jag lägger ilskan där ilskan är. T är annorlunda. hennes vrede är större, mer oberäknelig, introvert men ger sken av att vara extrovert. taggarna utåt och den där blicken som skriker av hat. och visst har hon plågat dem. många av dem. men varje gång hon slog, varje gång hon bet och skar någon, slet hon sönder sig själv. jag kunde inte den biten. jag önskar att hon inte behövde plåga sig så fruktansvärt. jag önskar att det fanns en enkel väg bort från hennes förvridna självbild. den är hård som en stenmur. pansarhuden av självförakt. jag var där, men jag var aldrig så djupt nere som T.

jag saknar K. jag saknar honom, men det går inte. han är en del i spelet de lekte med min kropp. han lurade mig att han var mer. han lurade mig in i sin värld där jag var hans drottning. han ville bara ha min kropp. han ville bara lura in mig lite mer, för han visste att jag var hans bästa hora. han visste att jag var utbildad och tränad till sex. jag kunde det innan jag började skolan. K visste det. jag visste inte att han visste. min far sålde mig till K. så kan det gå när man inte är värd något som människa. och är man svältfödd på kärlek går det ganska enkelt att bli manipulerad in i hoppet om verklig kärlek. det var bara fina ord och jag hatar honom för det. jag vill åka dit och bara slå ihjäl honom ibland. de stunder jag inser vidden av hans våld, hans svek. när jag minns våra morgonsamtal. jag med min värkande avstängda kropp och han oduschad och rufsig i håret. två koppar kaffe och några cigg vid ett frukostbord. filosofi. kyssar. morgonsex. och hans ord om att jag inte får lämna honom. att det skulle krossa hans hjärta. det är en tuff bransch, men du är annorlunda. du gör livet lättare. stanna hos mig. stanna här med mig. jag ska alltid skydda dig.

han skyddade mig aldrig.