torsdag 24 februari 2011

jag håller löftet.

jag har ingen röst som orkar tala om hur det känns. jag har inget mod kvar till den värld jag inte vet något om. jag sitter med rakbladet i handen en februarikväll och det var alldeles nyss. jag slutade för att det föddes ett barn som inte var mitt. jag lovade mig själv att finnas som en trygg vuxen i barnets liv. jag fick inte det. jag fick inte finnas kvar. jag lovade de andra soldaterna i den här ryggraden att inte skada dem. vi bär samma kropp, samma hjärta. jag lovade dem. jag håller mitt löfte. motvilligt. känner ångesten pulsera och vill inget annat än att något ska ta mig härifrån. jag är tillbaka i känslan från 2007 och min önskan bort.

ibland har jag sett livets storhet. ibland. som i barnets ögon. som i en trygg famn. men det försvinner, det bleknar. sen har jag bara den här äckliga kroppen, barnaskriken och alla svek som trasat sönder min tro på något bättre. sveken som formade rädslan. sveken, huggen i ryggen av äcklet som kallade sig far. det finns inga krig att vinna. jag har vunnit. så mycket vet jag. men jag har inga priser att hämta ut. jag vann genom att överleva, nu får jag stå i bitterheten av att förlora allt jag trodde var jag. min vilja, min ork, min kämparglöd. allt är tårar nu. jag var så jävla mycket bättre som hora än jag är som människa.

måndag 21 februari 2011

till dig. för att du dödade ett "vi".

du vet, en gång i tiden älskade jag dig. det var inte så länge sedan du var allt jag hade. idag ser jag hur lite jag hade när jag bara hade dig. jag önskar att jag hade sett att jag var värd så mycket mer. jag önskar ibland att jag aldrig hade träffat dig. att du inte hade fått tillgång till mig och min kropp. framförallt inte till mig.

jag saknar dig ibland. jag saknar våra stunder tillsammans när du fick mig att skratta. jag saknar din spontanitet, dina sekundsnabba beslut. det var ett äventyr att leva med dig. jag hade adrenalin i mitt blod varje dag, som ett extra rus i din närhet. det var många gånger en ära att få presenteras som din flickvän. jag älskade klänningarna, håruppsättningarna, att få stråla vid din sida. du visste precis hur du skulle få mig att stanna. du visste hur du skulle få mig att bortse från de smutsiga pengarna, smärtan, den våldsamma prostitutionen, utnyttjandet av min kropp. du vet, jag var bara ett barn första gången du spände fast mig för pengar. det var innan jag hade lärt mig att älska dig.

i helgen satte jag mig i en taxi och jag kom inte ifrån känslan av att vara på väg tillbaka till ett hem som aldrig var ett hem. det var bara en plats i mellanlandningar där jag försökte andas utan dig. en plats där jag höll min mask för att de inte skulle förstå vad jag gjorde när jag var borta. när jag var hos dig. någonstans var jag rädd att de skulle ta dig ifrån mig. jag behövde dig. men egentligen gjorde jag inte det. egentligen behövde jag dig aldrig. men du behövde mig.

hur kunde du låta dem göra mig så illa? hur kunde du offra mig för pengarna, för drogerna? såg du mig någonsin som en människa de stunderna? såg du mig eller såg du en hora som kunde hantera smärta? vad fan tänkte du på? tänker du någonsin att det du gör är fel? tänker du någonsin på konsekvenserna av det du gör? ser du någonsin skräcken i tjejernas blickar? vågar du?

jag vet för mycket för att vilja se dig igen. jag vet inte om jag skulle kunna se dig i ögonen och låta dig fortsätta andas. ibland tycker jag synd om dig. länge trodde jag att jag var den som skulle förändra ditt liv. du talade om det med så sjukligt fina ord. du sa att du en dag skulle ta mig därifrån, till en annan plats där vi fick leva ostört. det blev aldrig så. dina löften hade ingen substans. du valde alltid drogerna först. en injektion, en lina. vad som helst som fick dig att känna något annat än din ångest.

jag vet att du var rädd. jag känner igen rädsla på långt avstånd. jag vet att du var jagad, att du hade dina fiender runt hörnet. jag förstår varför det fanns fiender. jag förstår varför de sökte upp mig och pressade mig på information. men jag vägrade ange dig. idag vet jag inte. säg mig, varför skulle jag rädda dig? för alla gånger du räddat mig? de gånger då du själv hade skapat situationerna där jag nästan dog? nej. jag vet inte varför jag räddar dig. du räddade inte oss.
jag känner dina sparkar mot min mage. jag känner hur du kallblodigt dödade vårt gemensamma barn. du dödade en helt ny värld. du dödade vår kärlek. du dödade oss.

söndag 6 februari 2011

släpp mig, låt mig vara.

jagad. jag får inte bort spermasmaken i munnen och det var fyrtio dagar sedan jag hade en kuk i munnen och fan jag ville det inte ens då när jag kunde välja bort det. men jag kan det ju. jag är önskad i de situationerna. jag är någon. och hur mycket jag än kämpar för att bli fri så känns det som att de håller mig allt hårdare. alla dessa jävla män. alla dessa händer överallt. alla kukar i min mun, alla kukar som har varit i mig. fastbunden i handleder och fotleder och jag skrek aldrig. jag tystnade tills jag blev ett med tystnaden. jag skrek inom mig, jag skrek och skrek med mina blickar men fan ingen fanns som kunde höra det, läsa av min panik. ingen ville. för vem fan vill ens veta om varför jag finns? vem vill veta om någon som föddes för att en man ville ha en dotter att knulla med och en mor ville se sitt eget barn lyckas bättre som sexobjekt än hon själv gjorde? läser du fortfarande? ibland vill jag bara sjunka genom marken, skjuta mig i huvudet och bara försvinna. ibland är jag bara skam och vrede och då blir jag ett med tystnaden igen. jag kan inte ens gråta för att jag bara minns hur de älskade att se mig lida. det var då de skrattade som högst. i sina lekar med mitt liv. med ett barn som aldrig bett om att få leva. FAN! jag förstår inte, vill inte förstå, orkar inte ens försöka mer.

och nej, mitt liv är inte så här längre. det borde vara bra nu. jag borde le och bara vara tacksam för att jag har så många som faktiskt bryr sig på riktigt. för att polisen tar mig på allvar och för att jag faktiskt kan sova två timmar i sträck ibland. jag borde inte vara bitter och se tillbaka, men hur fan ska jag kunna släppa den enda bilden av mig själv jag har och gå in i något helt annat som bara känns som en lögn för att få mig att må bättre? jag är fan inte värd det här. och jag önskar att jag hade kommit längre. jag mår jävligt bra vissa dagar, men jag är så innerligt trött på kampen. på kriget som aldrig upphör. på att inte kunna lita på Modersfamnens trygghet och bara tillåta mig att finnas i den. men det som var finns ju kvar.

jag har fortfarande ont av övergreppen. jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att släppa känslan av att vara jagad. jag kan inte äta för den där smaken släpper inte. jag kan inte slappna av för jag måste fortsätta försvara. jag kan inte glömma. de rörde vid mig, i mig, i den där lilla flickan som en gång var jag. och det slutar inte. de har inte tillgång till mig mer, men ändå har de det.