dom som ingenting förstod.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av,
att skrika ut din hemlighet.
det finns dom som stal din stolthet,
det finns dom som tog ditt mod,
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser.
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer.
hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå!

Men det finns nåd för nya världar
mycker större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.
och alla deras lögner
betyder ingenting.
tro mig när jag säger:
skammen var aldrig din.

Jenny - Jonas Gardell

det finns inga löften som håller. de människor som borde hjälpa en mest, de människor som får betalt för att hjälpa en, gör det inte. de lovar som politiker. kastar ur sig löften om beskydd och ord om att inte vara orolig, att allt ska bli bra. de lovar, jag ger dem vad de vill ha. på grunden av vad de lovat. sen får jag inte vad jag blev lovad och så har de slitit ut mitt hjärta och det ligger i ett förhörsrum där de dissekerar det öppet inför hela jävla världen. det skulle lika gärna kunna vara så. de lovade mig skydd, sa att de trodde på mina ord. nu hör jag bara tystnad. nu hör jag bara att de är stressade.

och jag. jag är bara skräckslagen. för att det där hjärtat som ligger och slits ut för varje dag av rädslan... det struntar de i. jag får feber av stressen och huvudet pulserar av skräck, men jag orkar inte kämpa emot. jag har inte den glöd jag överlevde hit med. jag har inte kvar den kamplusten. för jag vill inte det. jag trodde inte att den skulle behövas. jag trodde inte att jag skulle behöva vara ensam mer. jag trodde att de skulle se mig nu. att samhället skulle ta sin andra chans. jag vet inte längre vad som är värt att kämpa för. det finns en man som är olik alla de andra. en man några mil bort som har en glöd jag behöver. men jag orkar inte ta mig igenom till den tid då vi har tagit oss till något annat. jag är så trött. det räcker nu. lås in mig i ett litet rum och kasta bort nyckeln. låt mig bara sitta där och släpp ut mig när allt är bra eller vänta tills jag dör. jag är trött på att kämpa för överlevnad men jag kan inte sluta.

bristningsgränsen.

du behöver inte lyssna. du behöver inte ens försöka. jag har säkert blivit helt överkörd och sönderriven i min stackars hjärna, men jag kan fortfarande tänka. jag förstår skillnaden mellan befogad rädsla och annan rädsla som ingen kommer bry sig ett jävla skit i. jag förstår det också. jag förstår att du inte kan förstå hur en blick kan döda så mycket mer än ett slag, hur ögon kan säga mer än ett skott i pannan. eller en far som trycker upp ett luftgevär i sin dotters fitta och säger "gör du motstånd finns du inte". jag förstår att ingen någonsin kan förstå det. att ingen ens överväger att förstå det.

jag har förändrats. du säger det själv. jag har gjort enorma framsteg. men visa att du ser det då. just nu är jag bara så grymt sårad över att bli dömd efter den jag en gång var. jag förändras. jag håller hårt i den jag har lyckats bli. i att ta ansvar, skydda, planera, tänka efter. jag gör fan allt jag kan för att det ska bli bra. det handlar inte om impuls. det handlar inte om att fly. inte heller handlar det om att inte vilja se verkligheten. jag ser den. fan vad jag önskar att jag slapp undan, men det är inte så jag fungerar. jag samlar ammunition. jag har behövt tystnaden. jag sitter fast. men ser du inte? ser du inte att jag försöker göra något åt det? ser du inte att jag har arbetat fram en lösning. och förlåt så jävla mycket om jag inte kan lägga fram den som du önskar. utan bitterhet och all förtvivlan. men jag brister nu.

låt mig få brista. det är bara på den vägen jag kan gå nu. gränserna är utsuddade för länge sen. det var jag som upplevde det. det var jag som kastades in i en värld där de sålde min kropp. det var inte du. det var inte någon annan. det var jag. kan jag då snälla få ha min uppfattning om hur farligt det är? kan jag få vara rädd för det jag är rädd för och slippa tvivla på om min magkänsla fungerar? jag har överlevt hit. jag fixar det. det är när du inte litar på min upplevelse som jag blir tyst. du är den enda tryggheten. låt mig få brista.

fan.

fan fan fan. igen. och jag vill inte berätta. jag vill inte göra Modersfamnen besviken. jag ville fan inte göra det. det är mer ångest nu än innan. det lättade den natten, de timmar jag befann mig i någon annans säng. sönderknullad. jag behövde det. jag orkade inte stå emot. jag borde ha orkat. jag borde ha bett om hjälp. jag borde ha tagit hand om det skrikande barnet och inte tystat henne genom att agera ut övergrepp. jag vet inte vad jag gör längre. jag är så tom, icke-existerande. som en öken som breder ut sig i mig och jag torkar ut. det finns snart inget liv och jag är så jävla rädd.

jag fattar inte att de står ut med mig. att de kan se på mig. allt jävla äckel som kletar sig fast överallt. jag kommer aldrig bli ren. de förgiftade mig. jag var bara ett barn, jag kunde inte ens gå, när de så kallade föräldrarna lärde mig att sperma var lika med kvällsmat. hur fan tänker man då? mamma, hur jävla mycket hatade du mig? hur rädd var du, "pappa"? jag kommer inte ur ert grepp hur mycket jag än sliter. jag är fortfarande allt ni uppfostrade mig till att bli. några hål att knulla bäst de ville. en kropp för era behov. en kropp för allas sexuella behov. så ta mig då! ta sönder mig lite till. och lite till. så jag slipper andas i all jävla ångest, för det går inte. 

jag är så trött på mig själv. på mina löften som inte håller. det är fan ingen idé. ge upp mig. döda mig.