flickan i källarens hörn.

och jag är så ledsen. så oändligt ledsen. jag ser den lilla flickan i hörnet i källaren. jag ser hur hon skakar av rädsla och gråter förtvivlat. det känns som om så många har kommit in där, sett henne sitta där och stängt dörren för att slippa se hennes lidande. jag förstår inte varför ingen räddade mig, varför ingen lyfte upp mig i sin famn och räddade mig undan alla vidriga människor som höll mig fången. de höll mig fången i en värld de byggde upp utifrån sina behov, sin ångest och det handlade aldrig om mig. 

jag lyfter upp henne nu. samtidigt som Modersfamnen håller om mig håller jag om den lilla flickan som är så rädd. fortfarande. och jag tänker att ingen ska någonsin få göra mig så illa. ingen ska få trycka ned mig dit igen och säga att det inte går att älska mig. jag är skyldig mig själv att visa något annat. att öppna mig för famnar som vill finnas där. det gör bara så jävla ont. att ta emot. att tro på att jag är värd mer. varför såg de inte det? de som skulle ha älskat mig och skyddat mig över allt annat? varför var jag inte värd mer? 

jag avsade mig livet så tidigt. jag bestämde mig för att motarbeta allt som innebar liv. jag slutade äta. det föddes andra delar i den här kroppen som åt för att jag inte kunde. jag har glömt hur man gör. jag kan inte. jag fick sperma i min välling, för att det skulle vara mer näringsrikt. enligt de där föräldrarna. enligt människor som fostrade mig in i prostitution. för att kunna sälja mig. för att tillfredsställa dem. och jag ville bara vara någon annan.

är det inte uppenbart?

de får säga vad fan de vill men bevis finns det om man väljer att använda dem och vilja ta dem till sig. om man väljer att lyssna färdigt och våga höra om det så kanske det åtminstone kan leda någonstans. men de jävla präktiga poliserna vill väl fan inte veta hur det var för mig att bli våldtagen av min far i princip dagligen i sjutton år och sen bli såld av samma as för att bli sönderknullad ännu oftare. nej, jag fattar det. jag vill inte heller veta. men det händer. i Sverige. det hände senast för tio månader sedan och det kommer att hända igen. inte mot mig. ingen ska någonsin få lägga händerna på mig igen. jag är min egen nu. men det finns fler som var som jag. som växer upp i tron att sex är kärlek. som uppfostras för att bli prostituerade och tillfredsställa mäns behov. en pappa, en hallick, en granne, en polis, en gift man, en ensam man. det spelar ingen jävla roll. de knullade mig allihop. som de bestämde sig för. och de går fria. allihop. varje jävla sexförbrytare går fria på våra gator. och bevisen räcker inte. vad vill ni ha? säg vad ni behöver och jag ska ge er det. behöver ni ta dem på bar gärning? behöver ni storma in när min far binder mig och knullar mig bakifrån? ska jag locka honom till mig så ska ni få se vad han är kapabel till? ska jag berätta för honom att jag har avslöjat vår hemlighet? ingriper ni i tid eller ser ni på och låter honom döda mig? det skulle vara rätt skönt om jag dog, eller hur? då skulle ni slippa tänka på att jag får leva gömd och vara rädd för att bli hittad. då slipper ni tänka på hur rädd jag var när min kropp började krampa i minnet av elen de brände genom min kropp. jag tänker inte ge er det.

jag ska berätta min historia. jag ska bli den jag aldrig fick vara. utan er hjälp. för fan ta ett rättssamhälle som inte ens kan bevisa det mest uppenbara!