lördag 18 juni 2011

vodka och piller hjälper inte nu

jag får höra att M lever. att de återigen skrämt mig för ingenting.
jag gråter. jag hade kanske önskat att hon var död. jag vet vad de är kapabla till. jag har känt deras våld.

jag har känt hans hjärtslag. det garanterar inte att han har ett hjärta. men han skulle förlåta mig för det jag gör nu. han skulle inte säga det, men jag skulle veta. om de hittar honom är han tacksam. chockad och kanske rädd, men tacksam. han vill att någon stoppar honom. han kan inte stoppa det själv. och när de frågar om jag var kär i honom så är det en underdrift. han kommer förbli som den första som gav mig ett värde. jag älskade honom. frukostarna när han bara ville sjunka genom jorden av huvudvärk. middagarna där han distraherades av min skönhet och glittret i mina ögon. för jag trivdes där. i glansen. i hans närhet var jag någon. jag var viktig.

de ber oss minnas detaljerna. kropparna. kukarna. de hundratals kukar som trängde in i mig. i min fitta, i min mun, bakifrån. miljöerna. hotellrummen. tortyrrummen. ansikten. de var inte ens människor för mig. jag var ingen människa. jag var bara en hora de knullade hur fan de ville. vad spelade det för roll då vem som gjorde vad? vem som gillade blod och vem som slog hårdast? vem som kissade i mitt ansikte eller vem som kunde hålla på hela natten? hade jag någon aning? lite för mycket piller, några glas vodka på det. och dimman. den fantastiska dimman. jag minns den bäst av allt. och jag minns M. jag trodde att hon var död så länge att jag accepterade det. lät henne vara död.