du fattas mig, mitt barn.

mödrar förlorar sina barn. ser du dem, Lily? förstår du hur mycket sorg det finns i en mors sönderslagna hjärta? du skulle ha varit mitt barn. du skulle ha varit vid liv nu. fem år och sprudlande. fem år och nyfiken. du var inte menad för det. du var inte menad för mig. förlåt mig. förlåt att jag inte såg vad som skulle komma.

Det är så svårt att se världen utan dig och veta att jag aldrig hade klarat att ta hand om dig i den. För min vrede växer inom mig och den hade förgiftat dig, min vackra. Den hade färgat dina armar med sår, den hade tömt ditt hjärta på blod. Den hade förgjort varje sekund av ditt liv och jag önskar att det inte var så men sanningen är sådan. Det gör ont att andas när man inte var född till det. Tro mig, Lily.

du möter mig i drömmarna. ler. busar. kastar mat i mitt toviga hår. ropar efter mig. ropar "mamma, mamma. titta!" och du visar mig sten efter sten som du hittat vid stranden. och jag snurrar dig. runt runt. jag gungar dig. du ropar "högre, högre" och jag tänker att du är himlen själv. det går inte att komma högre. dina lockar i vinden. du möter mig i drömmarna. och det är först när jag vaknar som jag gråter. du fattas mig, mitt barn.