tröttheten som har tagit över varje millimeter av det som ska vara en överlevare. jag orkar inte längre. jag ber de andra att bära mig. jag ber dem att hålla mig ovanför ytan så att jag fortfarande kan få luft i mina lungor. jag har burit för länge, för långt, för mycket. jag slås omkull av minnena, men det berör mig inte som förr. jag orkar inte. jag lägger mig ner, ger upp, lägger ner. det finns ingen kraft kvar i mig. jag behöver återhämtning, men hur fan återhämtar man sig från 24 år av kamp för överlevnad? hur fan gör man det? hur fan är det tänkt att jag ska orka igen?
jag ser mig själv liggandes på vinden i mormors lakan. jag gråter inte ens. jag har blivit våldtagen i 48 timmar och jag gråter inte ens. jag önskar bara att jag fick sova, men det går inte. de har injicerat gift i min kropp och på grund av det så är jag klarvaken. de vill ha mig vaken. leendes. en söt docka med blonda lockar och en skön fitta som nästan inte blöder längre. för att jag var van. jag anpassade mig till övergreppen. de där jävla asen fick en liten 6-åring att anpassa sig till sex. det var allt jag visste då. det var allt jag var. nu är jag inte ens det.
