helheten av ett trasigt liv.

vågar inte möta hennes blick när skuldkänslorna tar över. när jag inser att jag har fått nog. när jag förstår att det som gör mig mest arg just nu är att det är på mig ansvaret ligger. att sätta dit dem. jag måste kunna berätta, kunna ta fram vittnen och bevis och jag måste slita ut allt inuti mig och berätta hur jävla vidrig jag var när jag knullade maktens män. för det är precis det han kommer att säga. att jag ville det, att jag tyckte om det, att jag tvingade mig på dem. han som jag brukade älska. han skulle aldrig hålla mig om ryggen. 

maktens män skulle säga att jag hittar på för att få uppmärksamhet eller ta ifrån dem deras makt. de skulle ifrågasätta mig igen. och nu när jag verkligen minns. nu när jag ser mönstren. hur jag uppfostrades till att ha sex med gamla rika gubbar med makt. och fan vad jag mår illa när jag ser det. jag mår så jävla illa. 

när jag var barn såg jag det annorlunda. för att överleva separerade jag så mycket det gick. delade mig i fler, delade minnena, delade människorna runt mig. varje övergrepp var på ett sätt det första. för att jag inte kunde hantera mer än just den stunden. jag kunde inte hantera rädslan för att historien skulle upprepa sig. medveten närvaro var ju för fan precis det jag sysslade med. tills jag trodde att jag skulle dö. då delade jag mig. då kunde jag inte vara kvar. 

jag ser allt nu. det var inte bara en kväll när jag var 14, en helg när jag var 10 eller en morgon när jag var 5. det var tusentals gånger. det var inte bara pappa. det var till och med storebror. och jag kan inte förklara det. nu skäms jag för att jag vet att det var fel. men då. det handlade om kärlek och att vi båda trodde att sex var kärlek. och jag har upprepat det han gjorde. för det räddade mig undan ångest.

och på något sätt dras jag in i det där igen. och jag vill inte låta någon komma nära.

Lily, de visste inte vad de gjorde.

frosten på fönstret och jag saknar dina händer som skulle ha väckt mig denna morgon. denna dag som jag tillägnar dig. mitt ljus, mitt eviga ljus. Lily, om du var här nu skulle jag hålla dig tätt intill mig och känna ditt hjärta slå mot mitt. om du var här nu skulle vi ha sett på julkalendern tillsammans, ätit pepparkakor till frukost och tittat på luciatåget från tv-soffan. om du bara var här.

jag är en mycket bättre människa nu. jag är friare, varmare, känslosammare. jag vågar känna. men jag vacklar. jag är lindansösen som inte övat tillräckligt, fågeln med bruten vinge. mina ben viker sig, i min bröstkorg river orosfåglarna och det skriker i mina öron av förtvivlan. jag är så trött, så trött. det har gått så många år och för varje år som går förändras världen ännu mer och jag hann inte ens uppfatta den innan. världen som ständigt är i rörelse. även när jag står still och tittar på, vid sidan.

jag hatar. tröttheten grundar sig i hatet. jag hatar den värld som inte såg mig. jag hatar de som lät dig dö, Lily. ännu mer än han som jag älskade och som sen dödade dig. jag hatar de som skulle vara mina föräldrar men istället valde att tortera mig dag ut och dag in med sina sjuka manipulationer och övergrepp. jag hatar mina minnen och vill helst av allt förneka allt och låtsas som ingenting. låtsas som om de hade rätt. att jag bara har livlig fantasi, att ingenting är sant.

jag vill inte minnas hur de trängde in i mig en efter en. jag vill inte minnas hur jag lärde mig att sex löste ångest. jag vill inte minnas hur jag nio år gammal förförde pappa för att mamma hade lämnat mig. jag vill för fan inte ha min historia. jag vill inte minnas när vi satt under fönsterblecket och lyssnade i flera dygn, för att någon skulle komma och se oss. jag vill inte minnas hur min mamma lärde mig att jag var fel på alla sätt det bara går, att jag var ond och dålig. att om jag inte hade ont så hade jag inte rätt att finnas. jag orkar inte minnas. vad hade jag gjort? vad hade jag gjort för att hamna i deras klor?

ingenting. jag var som Lily skulle ha varit. ett oskyldigt barn med helt normala behov.

att bäras av trygghet - det brister.

det finns berättelser som inte kan berättas för världen. det finns händelser som ingen vill tro på. det finns ondska som ingen kan greppa. jag har varit med om det. jag har torterats för att följa deras vilja. det finns delidentiteter i vår kropp som skapats, kodats för att följa order. redan innan vi föddes var det bestämt. att jaget skulle skrämmas till splittring.

jag hatar dem för den skam som bor i mig. jag hatar dem för att de rev mitt inre i bitar, kastade in ilskna skuldfåglar som aldrig lämnar mig ifred. jag orkar inte. de knullade mig blodig och sen lämnade de mig, kastade omkull allt som kunde ha varit jag, fick mig att skämmas över att jag behövde något. och jag vet att minnena kommer att bearbetas, jag vet att det kommer att blekna. men det försvinner aldrig. jag kan ta igen en del. de små delarna kan få leka, vara nyfikna, bli omhållna. men aldrig kommer jag kunna prata om min släkt och skratta, aldrig kommer jag kunna förstå känslan av att vara fysiskt buren av trygghet. jag bars av armar som när som helst kunde tappa mig, släppa taget, försvinna. att vara buren psykiskt kan aldrig ersätta det, men självklart är den känslan lika enorm.

tiden går och jag blir bara mer arg. för att också han försvann. på grund av det jag har varit utsatt för. på grund av min övergreppshistoria. han hanterade inte det. han som jag ville leva mitt liv med. han, som fick mig att tro så mycket på oss att jag kunde se oss som en familj. jag kunde föreställa mig ett eget barn. efter all jävla skit. efter förlusten av Lily, av Evita. jag kunde se ett barn.

de senaste dagarna har jag påbörjat så många brev till Lily. så många brev som vill berätta om min kärlek och sorg. men jag vet inte vad jag ska säga. jag hade inte räckt till. jag är så mycket ett barn i mig själv och jag hade bara förstört henne. Lily, jag hade gjort dig illa. det kanske var lika bra att du fick dö. det kanske var lika bra. jag kanske aldrig borde bli mamma. jag kanske måste ge upp det jag allra helst vill. för så länge jag själv har de där behoven som ett barn har, kan jag inte ta hand om ett annat liv. jag kan ju faktiskt inte ta hand om mig själv.

och jag hatar dem för det. för att de genom att inte vara föräldrar tog ifrån mig rätten att ha föräldrar. de tog ifrån mig chansen att bli förälder. de tog Lily ifrån mig.

jag låter honom gå.

han håller sig borta i två veckor, är fåordig i telefon och jag vet att något är fel. sen sitter han mitt emot mig vid mitt köksbord. ser på mig med de där ögonen jag har kommit att älska. jag trodde inte att jag kunde släppa in någon så djupt igen. så nära. ändå sitter han där, mannen jag vill leva resten av mitt liv med, och säger att det är slut nu.

det går inte. han kan inte hantera mina närhetsproblem. han kan inte hantera avvisandet. och jag kan inte gå över mina gränser. han vill inte att jag ska det. han kan inte vänta på mig. innan han går håller han om mig. jag vill skrika, men jag säger inte ett ljud. jag låter honom gå. och jag hatar mig själv för att jag låter honom. all vår respekt. allt vi har delat, allt hopp han har skapat. det stannar där.

det är stiltje nu. utan honom finns det inget att jobba med, inget att hoppas på. det var så mycket framtidshopp i vårt vi. jag kämpade så att jag nästan vände ut och in på mig för att orka närheten. det hade blivit bättre. men inte tillräckligt. det hann inte bli tillräckligt.

det finns så mycket ilska mot det som fattas mig. det som tas ifrån mig idag och det som gjorde det då. de hade ingen rätt. och jag valde inte att bära den här historien. jag valde inte att leva i resterna av det som redan nu kunde ha varit ett tryggt jag. det blev inte så. de knullade mig skräckslagen, slog mig i spillror. de lämnade mig så. och allt jag önskade var en enda jävla person som hade plockat upp mig och sagt "det är inte ditt fel".


det var faktiskt inte mitt fel. så lämna mig inte.

jag måste säga nej.

smärtorna i underlivet när han tränger in i mig. jag vet att de inte är övergrepp nu, att vi är med på det, att han vill väl. jag vet det i huvudet. men kroppen känner det inte så. det ilar och värker och smärtan ilar längs hela ryggen och ner i benen. smärtan är överallt och sex blir än en gång övergrepp. jag kan inte välja rätt. jag kan inte förneka honom det han behöver från mig. det är ändå bara en kuk i en fitta. jag har gjort det tiotusentals gånger. det är ändå bara stön och att hålla ut tills han kommer och jag slipper vara där. det är ändå inget övergrepp. det är bara en ung man som vill ha sex med sin flickvän.

och en flickvän som är avstängd, sönderslagen psykiskt, värdelös på alla sätt och vis. och jag hatar mig för att han är där i mig och att jag inte säger nej. men jag kan inte. om jag säger nej så går han. eller så fortsätter han säga att det är normalt att han i sin unga ålder behöver sex och att så fort han ser mig vill han ha mig. jag vet att det är så. jag vet att typ alla män som rör vid mig vill knulla mig. vad kan jag begära? jag är gjord för sex. jag skickar väl ut fel signaler nu också.

för visst var det väl så redan då? när jag var fyra år och de trängde in sina jävla kukar i mig för att "tänja ut" guldgruvan? visst var det så att jag egentligen bad om det, skickade ut signaler om att jag var kåt och villig? för visst är det helt normalt att fyraåringar vill ha sex med gamla gubbar? jo, men visst. vi säger väl så. jävla as.

han är inget as. han är perfekt. och jag måste säga nej. jag måste ge mig själv en chans att få luft.

sorgebarnet.

underströmmar av sorg, genom dagarna genomsyras jag av så många frågor. så många frågor utan svar, så många livlösa bilder i mitt inre. jag önskar det barn jag en gång var så mycket annat, men det finns ingenting jag kan göra för henne i det som redan har passerat. jag kan bara leva i dagen idag och vaka över mina gränser så gott jag kan. jag kan låta honom sova vid min sida, smeka min kind och jag kan försöka förstå varför han ännu inte har gått sin väg. efter alla ord som hamnat snett, efter att i stora drag ha fått se den historia som har skapat oss. som skapade splittringen, kaoset, skräcken och allt det han möter i min blick. i hennes blick. i våra gröna och blå nyanser.

och jag gråter knappt längre. jag ser Lily inuti och jag ser henne blomstra, men hennes blick är nedslagen och jag vågar inte be henne att stanna. jag ser den flicka som skulle ha blivit en dotter, ett liv, någons stora kärlek, en mamma. jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag förändrades den dagen han tog henne ifrån mig. jag kommer aldrig bli densamma. jag kommer aldrig att få tillbaka den del av mig som begravdes med henne. jag kommer aldrig glömma det han gjorde. jag önskar att jag aldrig hade rättfärdigat det. att jag aldrig hade förnekat hans våld. jag ser att förnekelse var en del av överlevnaden. jag ser att jag inte hade någon annan.

jag var under behandling, men de ifrågasatte varje ord. jag hade nyligen berättat om gruppvåldtäkten, börjat berätta för dem om prostitutionen och drogerna. men de trodde mig inte ens där. de ville inte se det som var min vardag. de ville inte lyssna på det som inte ens var den svåra biten. jag hade tänkt berätta om dig Lily. men de ville inte höra på. de jävlarna orkade inte höra att jag knullade män för piller och kickar. de jävlarna orkade inte ta in att jag knullade ur mig rädsla och självhat med vem som helst när som helst. hur skulle de då ha orkat veta att du fanns? hur skulle jag ha kunnat berätta att barnets far var min hallick och att jag var kär i honom? 

jag hade en enda chans. en liten jävla chans. jag gick till din far och berättade om dig. för att jag trodde, för att jag ville önskade något annat och längtade efter dig. men han kände så klart inte så. alla de där ömma fina mysiga sidorna hos honom var som illusioner. jag kommer aldrig förlåta honom för det, Lily. jag längtade efter dig. längtade efter ett liv där livet fick vara något annat.

misstro som dödar.

höstens ljus kommer tillbaka. jag minns den hösten då huvudjaget tappade bort sig själv, då vi var tvungna att driva henne till vansinnets brant för att hon började minnas. hon började märka av oss och det fanns ingen hjälp att få, så jag drev henne in i psykosen. jag var på gränsen hela tiden. jag tog över. vi åt inte, sov inte, stoppade i oss piller efter piller för att dämpa den explosion av ångest som pågick. allt var uppe vid ytan och det fanns ingen hjälp att få.

jag hade knullat män en dag i veckan hela sommaren. för tabletterna, för bekräftelsen, för att få finnas till. jag bedövade allt med piller. då och då svalde jag ner dem med vodka, när jag inte klarade av att andas vaken längre. jag visste att näringsbristen och sömnlösheten skulle skapa hennes dimma. drogerna höll oss vakna. när födelsedagen kom satt jag vid ett bord med alla de förövare som slitit sönder min barnakropp. de delar som kan le genom allt var trevliga och höll god min. den äckliga släkten var samlad för tårta och sexistiska kommentarer om min kropp. jag kördes hem av en man och kvinna som tyckte att de fick våldta mig eftersom de hade skjutsat mig. det var efter den dagen som huvudjaget försvann in i mardrömsljuset. in i en dimma som skulle vara en hel höst. det var nästan vår och islossningen hade startat när hon återvände.

jag skrek. jag hade velat skrika så länge. på avdelningen åt jag citrusfrukter ibland, drack ett glas vatten om dagen. svälte. jag krampade av abstinensen och i min kallsvett försökte jag berätta. jag försökte berätta om alla de tusentals våldtäkter jag utsattes för som barn. jag försökte berätta om en mamma som utövade psykisk och fysisk terror och mannen jag älskade som hade sålt mig tills jag inte kunde andas utan piller. det var ingen som lyssnade.

mitt i allt detta insåg jag att jag bar på ännu ett barn. jag vet inte vems det var. det spelar ingen roll. de trodde mig inte. jag berättade men de sa att jag som var så mager och eländig kunde väl inte bli med barn. när skulle det ha hänt? jag hade ju ingen pojkvän. vad fan tänkte de med? vi dödade barnet. vi fick panik och vi dödade barnet. jag födde henne död. jag ville inte att hon skulle leva i en värld där allt var en mardröm. hon ligger begraven i min vita halsduk någonstans i en skog. jag tog mig därifrån sen. jag berättade inget för någon. förrän nyligen. jag ville inte berätta vad deras misstro ledde till.

om någon bara hade tagit oss på allvar. om någon bara hade tagit oss därifrån. om någon bara hade lyssnat.

jag överlevde. jag vet inte varför, men jag överlevde. jag hittade Modersfamnen två år senare och utan henne hade jag inte varit den jag är idag. jag hade hatat världen. jag hade säkerligen dödat någon. kanske min egen far. kanske hade jag skjutit vilt omkring mig i psykiatrins lokaler. kanske hade jag själv varit död. kanske hade jag dött under någon jävla gubbe som knullat mig sönder och samman eller skurit mig lite för mycket i underlivet. kanske hade jag tagit en överdos. kanske hade jag dödat ännu ett barn.

jag längtar till den dagen då jag kan hjälpa ett barn att se sig självt, se ljuset inuti och ta tillvara på det. jag längtar tills min bok kommer ut och öppnar ögon. när människor börjar ta historier som min på allvar. ni behöver faktiskt inte överleva den. ni behöver bara lyssna.

lyssna.

han ligger ovanpå mig och andas häftigt. jag vet att han aldrig skulle göra mig illa. jag vet att även om alla ljuden och handlingarna är så snarlika så är det ingen fara. men inuti sväljer jag ner alla minnen så att mina gränser följer med. jag möter hans blick och ler. jag säger att jag vill när jag inte vet vad jag vill. jag låter honom ta tag i mina lår och trots att hela kroppen värker så vet jag att jag att jag gör det jag måste. jag tycker om honom. jag orkar bara inte säga nej. jag orkar inte vägra honom det han vill ha. hans svett droppar ner i mitt hår och jag vill spy, men det är också minnen. han vill mig inget illa.

jag vet att det här är vägen som leder till att ännu ett vi går sönder. ännu en man som jag använder för att svälja ner mina gränser. för att tillintetgöra mig. jag vill inte att det ska vara så, men varje steg nu leder mot vår undergång. jag vill dela mitt liv med honom. jag vill att han ska se att jag är där. jag vill att han ska veta att jag inte är den han tror att han har sex med. men då går han. han kommer ändå att gå. kanske finns det ingen som orkar leva med oss alla. kanske finns det ingen som är stark nog att lyssna. han backar när vi öppnar. när jag sa att det känns sorgligt i mig att de berövade mig så mycket. han backade. han sa att det är ju bra nu. jag svalde.

det är inte bra nu för jag är fast i traumatid största delen av min nutid. jag hör djävulsmamman skrika på mig när jag tittar på mat. jag känner hennes händer kväva mig när jag ska sova. jag hör äckelfarsans stön när jag försöker sova. jag kan inte se på TV utan att vilja kräkas, kan inte gå ut utan att ständigt vara på min vakt. jag kan inte andas ibland för att jag är så rädd att de ska hitta mig. jag ser mig själv i spegeln och vet att jag inte hade funnits om de inte hade torterat mig innan vi skulle fylla ett år.

han vet inget om tortyren. han vet inget om varför mina ben plötsligt kan rycka till eller varför min rygg kröks ibland helt utan anledning. han vet inte varför jag ibland inte är där. han vet inte varför jag finns. jag önskar att det inte var viktigt att berätta. jag önskar att jag kunde börja ett liv med honom utan att behöva tänka på det förflutna. men det finns i allt jag gör. varje målning, varje ord, varje rörelse. jag har överlevt för att ta mig hit där jag är idag.

jag önskar att jag inte behövde berätta om tortyren, men mest önskar jag att han orkade lyssna.

melodier i mitt inre.

det fanns så många melodier som sjöngs inuti mig. så många visor att lyssna till när övergreppen var för svåra. när ensamheten låg bredvid mig i sängen och sa att jag måste stå ut, så hörde jag sången. de sköra tonerna som om hon sjöng med tårar rinnande nerför kinderna. rösten bruten, desperat. ändå kom melodierna igenom. det var R som sjöng sina vaggvisor, stillade min skenande puls. inuti mig fanns en tonårsflicka som visste vad jag behövde för att orka härda ut ännu en omgång av faderns tortyr.

jag kunde fly då. jag kunde stänga av. nu kommer det till mig. det jag inte kände då. ihålig bröstkorg. sönderrivna trosor. svartrandiga kinder. en sönderknullad analöppning och två öppna rivsår längs hela ryggen, piskans märken. jag vet för mycket nu. jag vet att det inte var okej. jag vet att jag är så mycket mer än de lät mig vara. Modersfamnen säger att hon blir så arg när hon ser alla mina resurser och begåvningar och vet hur de försummade mig rätten att utvecklas. hon säger att jag kunde ha kommit så långt redan om de bara hade låtit mig få växa. hon har rätt. det skaver som inget annat. jag var så mycket mer än jag fick vara.

jag är någon. jag kan sjunga nu.

när alla strider är över.

när han håller om mig med sitt goda hjärta vet jag att jag måste börja tro på kärlek. jag måste tro på att jag kan få känna det. när Modersfamnen frågar om jag tänker svika henne skär det som tusentals knivar genom mitt bröst. jag kan inte gå. jag är byggd för överlevnad och den här svärtan är inte ens i närheten så fruktansvärd som den jag kommer ifrån. det här handlar om vad som blev kvar av mig när alla strider hade utkämpats.

det här är en historia om en överlevare som inte vet hur hon ska kunna leva. jag vet inte hur jag ska kunna gå ut utan att vara beredd på att bli överfallen. jag vet inte hur jag ska kunna släppa min försvarsställning när jag sover. jag vet inte hur jag ska kunna tro på människors ord när orden alltid burit patetiska lögner. jag har inga sådana känslospröt. jag känner av våldet, upphetsningen, begären och vreden. jag vet inte när kärlek är kärlek utan baktankar. jag vet inte när närhet vill mig väl eller bara är egoistiska behov. jag vet fan inte. jag vet inte vad jag vill för det var ingen som lärde mig att vilja något.

jag hade en enda vilja som barn; att vara någon annan. vem visste jag inte. hur jag ville vara visste jag inte. jag vet det inte än idag. jag vill vara någon som man vill stanna kvar hos. jag vill vara någon som man saknar och frågar efter. jag vill vara någon som inte är så jävla tom inuti. någon som har mer än skrik och tårar att ge. jag vill vara någon att räkna med. jag vill vara någon som läker.

jag vill vara den mamma jag drömmer om att jag hade kunnat bli. det enda jag verkligen har känt min vilja i är det. jag ville ha Lily. kanske mer nu när jag är kvar här utan henne. jag vet ju att jag inte hade kunnat skydda henne från de som ville ta henne ifrån mig. jag kunde ju inte ens skydda henne inuti mig. han sparkade ju ihjäl henne. vår dotter. fan vad jag saknar det som aldrig blev.

jag vill härifrån.

intryckt i ett hörn. ensam. utsatt. fast i ett liv jag inte orkar ta hand om. och nu handlar det bara om att kämpa för att få behålla allt det vackra jag har. att lära mig närhet och sex som det borde vara utan att gå sönder av alla minnen, för annars kommer han att tröttna och försvinna. annars kommer han att inse att jag bara tar med mig problem. eller så kommer han att knulla mig mot min vilja för att jag inte vet vad som känns i mig. jag vill springa härifrån och aldrig komma tillbaka.

Modersfamnarna behöver vila från mig. de behöver bli lämnade ifred. de har varit min enda trygghet i två år. jag kan inte låta dem finnas där. jag önskar så mycket som jag inte kan få. det var när jag insåg det där om att tillhörighet är något som man bara har, inte något som man kan få eller kan ta, som jag kraschade. när lillan integrerades och jag förstod att jag aldrig kommer att bli ens i närheten så hel som jag var innan jag som spädbarn gick i bitar. när vi var en. när vi ännu inte drabbats av släktens ondska.

jag blir så fruktansvärt rädd för mina känslor. för att jag har blivit den människa som jag lovade mig själv att aldrig bli. ett bittert offer. någon som ger upp det som är gott för att det inte är gott nog. en idiot som förstör allt som kommer i min väg för att jag inte står ut med rädslan för att förlora. en äcklig jävla person som behöver mer än vad som finns att få. jag känner skuld varje dag. men jag kan inte betala tillbaka. jag har fan ingenting att ge till någon. jag är bara tom. jag ville bara ha en trygg famn. jag ville bara kunna säga vad jag känner och tro på att det är okej. men jag känner fel. jag vantrivs i mina känslor.

och egentligen vet jag nog inte vad det handlar om. all den här paniken. varför jag skakar mig igenom nätterna.

men det är bra nu.

allt är bra nu. det finns inga taggar att väja undan för. allt är bra nu. det finns inga män som våldtar här. allt är bra nu. jag har nya föräldrar. allt är bra nu. jag har en pojkvän och jag studerar igen. allt är bra nu. jag har en plan för min framtid och det finns de som tror på den. allt är bra nu. de hör aldrig av sig mer. allt är bra nu.

det bara känns inte så. för jag är inte bra än.
jag
är
inte bra
än.

jag bär på en krossad stenmur, på miljarder sorgefåglar som trängs inuti min bröstkorg och det bor hemska ångestvarelser i min kropp som pressar ihop mina organ så att jag tappar all luft. jag ser mig i spegeln och ser hur en hjälte faller. jag var hjälten, jag var horan och jag var regenten på samma gång. jag var någon annan då. den här versionen har inga fördelar.

den här versionen är söndertrasad och naken, vilsen och dödslängtande. jag vill inte vara med och se mig falla sönder. jag vill inte känna hur min hud krackelerar av deras händer. förövarhänder och kukar som pressar sönder mig. det är minnen, bara bara minnen och ändå: det händer fan i mig här och nu. hur ska jag komma över alla jävla kukar och band och alla löften som sprack som såpbubblor? borta. jag minns inget vackert. jag minns inte solskenet för min värld var i mardrömsljus och jag sjöng mig bort till en annan tid då jag var fri. jag blir inte fri.

men allt är bra nu.

det är bara jag som är fel. bara jag. vi kan glömma det, radera mig, låta mig skjuta mig. allt är bra nu och ja, jag borde väl le och säga tack och vara glad och kanske tro på något för en gångs skull. för allt är bra nu. när ska min tröga hjärna fatta det? när ska jag sluta gråta, sluta få panik och skaka? när ska jag fatta att det är dags att sluta tjata, om pappsen och torskarna och han som dödade sin dotter?

Lily, min Lily. allt är bra nu.

när ingen tar emot mig.

jag gick iväg ensam längs vattnet. jag hörde aldrig någon ropa efter mig. när jag gick var det ingen som undrade vart jag skulle. en ung kvinna i kort svart jeanskjol, nätstrumpbyxor och korsettlinne. jag vet vad de tänkte. jag vet att de såg mina höga stövelskaft och visste att jag hade knullat mot pengar den natten. jag visste att deras bortvända blickar inte ville veta det. jag vet att de ser mig och ser ett liv som inte är värt att leva. jag övertygar mig själv varje gång jag suger en ny kuk. jag övertygar mig om att det här är ett liv.

men när jag går där ensam så vet ju jag också det. när ingen ropar efter mig. när inga poliser jagar mig, ingen socialtjänst tror mig. när jag berättar om prostitutionen och ber dem hjälpa mig, som ett sista rop innan självmordet, så tycker de att de måste ifrågasätta mig. igen. när jag springer ut genom rummet, ut genom hallen, ut genom dörren, ut över gården och grusplanerna, in i tunnelbanetåget och in i hans famn och han in i min fitta... ingen följer mig då. det var bara han som var där och tog emot mig. gång på gång.

precis som den där äckelfarsan jag lärde mig livet av. när modern låg för döden och barnen i skolan slog mig för att jag kunde läsa kom jag hem till en far som antingen tog till flaskan eller tog mig på golvet eller i duschen eller varför inte ta mig bakifrån i trappan istället för i sängen på det vanliga viset? jag tyckte inte att det var det värsta. jag kunde hantera det. smärtan, skräcken, ilskan och alla tusentals bloddroppar som flödade ur mitt underliv. det jag inte kunde hantera, det jag inte kan andas i än idag...

du gjorde ingenting.
DU GJORDE INGENTING!
I N G E N T I N G !

det värsta var när jag satt i hörnet i min säng och inte kunde gråta för det spelade ingen roll. det värsta var när jag var ensam hemma i fyra dagar när jag inte var stor nog att nå upp till diskbänken och ingen kunde laga mat till mig. det värsta var när jag hotade med att klippa sönder min hals och min lärare skällde ut mig för olämpligt beteende. det värsta var när jag skrev dikter som ingen ville läsa. det värsta var när jag gömde mig på skolans toalett och ingen ens försökte hitta mig. det värsta var att ingen ingen ingen gjorde någonting.

ingen.




(och Modersfamnen säger att hon stannar. att jag kan lita på. hon är värd min tillit, men jag vet inte hur.)

det fanns björkar som bara vi såg

vintern kom och jag gick i dvala. jag orkade inte. det var som om all luft gick ur mig och då i min svagaste stund blev jag attackerad inifrån. att vara fler själar i samma kropp är aldrig enkelt. ibland är det tryggt och kärleksfullt, som när vi lär oss älska de små. ofta är det en mardröm. vintern var kall mot min hud. jag bleknade.

jag märkte inte vart våren försvann. jag vet bara att det är sommar nu. och jag minns för många sommardagar då jag var ett offer för sjuka människors begär. kanske allra mest den sommaren då jag skulle fylla nio år. det fanns ingen mat. jag var så sjuk att ingenting kunde stanna i min kropp, men de fortsatte tränga in i mig dag efter dag. de sminkade bort mina symptom och slog mig tills jag slutade gråta. de försökte förinta mig, men de lyckades aldrig.

det fanns björkar utanför fönstret och fåglar som sjöng om en helt annan värld. det fanns världar dit bara vi kunde ta oss. där var vi trygga. jag kan inte ta mig dit längre och ibland saknar jag det. jag är avväpnad nu. jag försöker lära mig nya vägar, nya rörelser. det blir lätt för svårt, för stort.

jag försöker lära mig äta, men när jag varken känner hunger eller mättnad finns det inget stopp. jag äter och så finns det inget stopp. jag känner mig äckligare än någonsin. det är jag som gör det här mot min kropp. det är ingen annan. det är jag som fyller den med allt jag kommer åt för att få tyst på den skrikande tomheten. tomheten handlar inte om den typen av hunger, men det lindrar för stunden. tomheten handlar om de som övergav. om hela den värld som övergav mig i tortyren.

som lämnade mig där att dö. det hade inte gjort något om jag hade dött. jag undrar om de tänker på mig ibland. om "pappa" någonsin lyfter telefonen för att ringa mig, om storebror funderar på varför jag plötsligt försvann, om de någonsin nämner mig. jag undrar om de förstår vad de gjorde mot mig. jag undrar om de är rädda eller om de är lättade att jag är borta. jag undrar om jag någonsin var något mer för dem än en kropp, en fitta, en kuksugarmun. 

det omöjliga.

jag har tappat orden, tappat orken, tappat mig.

i ett mörker ser jag henne som ljuset. hon säger mamma, du måste leva nu. och jag önskar att jag kunde se utvägen. jag önskar att jag kunde se friheten någonstans. kanterna av mitt hjärta skaver in i mig och trasar sönder. jag tappar greppet. jag vill sova bort från allt. jag vill inte minnas sveken längre. jag vill inte känna dem drabba mig. jag vill inte finnas i konsekvenserna. 

jag brukade drömma om min frihet. nu drömmer jag bara om Lily. om det omöjliga, onåbara. och jag dras ihop till en fosterställning jag inte kan bryta. in i en dimma av ensamhet och sorg. jag vill börja om. jag vill inte vara här nu i bristerna och konsekvenserna av det liv jag tvingades leva. jag vill inte vara här. jag borde ha fått vara älskad. jag borde ha fått vara ifred. jag hatar er för det liv ni tvingade in mig i.

jag hade chansen att ta igen så många gånger, men jag sumpade den. jag hade chansen att hitta trygghet, lära mig hur livet funkar. jag hade chansen att bli något. sjunga, dansa. jag var bra. jag hade kunnat bli bäst. om de bara hade lämnat mig ifred. jag hade chansen att slå mig fri, men jag lät rädslan och skulden hindra mig. jag hade chansen att rädda min kropp från allt detta. 

det här är priset för att ha tillhört henne. priset för att hennes blod rinner genom mina ådror. hon som födde mig och hatade mig. varje sekund, varje andetag. hur skulle någon kunna älska mig om inte ens min egen mamma kunde det? 

i regnet utanför

jag står utanför i kylan och bevittnar det jag vill vara en del av, men inte förmår mig att hitta in till. jag vet inte hur de gör, de som lever. de som vaknar på morgonen och tar itu med sin dag, möter människor och vet vad de ska göra. vet vad de ska säga. vad som förväntas av dem. de som vet hur det går till. jag förstår det inte. hur de talar med varandra, knyter band och skapar liv. jag lever ett liv jag inte önskade mig. jag lever i rädsla. jag lever i bristerna. i sprickorna av det som en gång skapade mig. vem är jag utan min historia och kan jag finnas med min historia? vem hade jag varit om jag hade haft föräldrar som älskade mig? vem hade jag varit om jag aldrig hade lärt mig att sära på benen för männen? vem hade jag velat vara?

jag vill vara självklar. kanske handlar det om min oförmåga att känna mig älskad. att lita till. kanske handlar det om att jag faktiskt aldrig känt så. att jag inte tror att det går. att ingen har stannat tillräckligt länge. jag har ingen grund. hur ska jag kunna leva utan mark under mina fötter? hur ska jag orka stå ut i ett inre som ekar av tomhet? när ingenting räcker till?

och hur hemsk är inte jag när Modersfamnen gör allt hon kan och jag svarar med att ingenting räcker till? jag vet inte hur jag ska hitta något att tro på igen.

de tog mitt skrik

jag har påbörjat så många texter om sorg. jag kommer aldrig längre än till en början. det finns fan inga ord. det är så många sorger. så många förlorade år. så många svek, så många bortvända ryggar. så många andetag som har upphört, hjärtslag som bara stannat. barn som gått förlorade. jag som gått förlorad. jag återuppstår alltid. det är min välsignelse och förbannelse. det handlar om Lily och Evita som tvingades dö för att ingen kunde ta hand om bultande flickhjärtan då. det handlar om modern och fadern som begränsade, kvävde, beslagtog min kropp och sålde den dyrt. om K som skrattade med mig vid frukostbordet för att sedan ge mig tabletter för att jag skulle slippa känna vad som hade hänt den natten. om K som lovade att vaka över mig och var för feg för att fullfölja sina löften. det handlar om kvinnofamnar som jag har litat på, som jag har anförtrott mig till och som sedan lämnat mig hånad och förnedrad.

jag vågar aldrig be om hjälp mer. jag vågar aldrig skrika längre. de tog mitt skrik och gjorde det till något skamligt. de tog mina tårar och gjorde mig rädd. de stal så många år som hade kunnat vara ett liv. en början på ett liv. hur skriver jag det? hur får jag ihop orden så att jag kan säga det jag vill säga? vad har min berättelse att säga världen? den handlar bara om svek. den handlar om att inte kunna behålla sig själv. det kommer ifatt nu och jag kan inte hantera det. jag kunde hantera det då. jag hade något att ta på, kroppar att slåss mot, piller att döva med. jag hade en vrede jag kunde få ur mig genom att knulla vem fan som helst. jag kunde knulla vem fan som helst.

jag kan inte det längre. jag har inte ord för det här. jag är avväpnad, utlämnad, sargad. Modersfamnen finns där, jag ser henne. men jag kan inte. de gjorde mig rädd. de gjorde mig skräckslagen inför den där famnen. inte bara modern och fadern. inte bara asen som knullade mig om och om igen. de la grunden, men när inga tårar, inga ord, inga skrik räknas... vem är jag då? finns jag då? när jag gjort allt jag kan och sagt att jag inte klarar mig själv. när jag har bett dem att ta hand om mig och låta mig få vila. när jag inte vill leva det liv vi har idag. när det inte är något som jag vill längre. när hon som äger den här kroppen vill göra sånt som jag inte vill, vad gör jag då? när jag bara vill få vara allt det där jag aldrig fick vara. när jag bara vill att någon ska plocka upp mig från den här avgrunden och säga att vi fixar det här tillsammans. när det enda jag önskar är att få slippa vara ensam. men det går inte. jag är någon annan nu. jag är inte längre den sjuåriga flickan i källaren som drömmer om att någon ska ta mig därifrån och bära mig till trygghet. jag är inte längre den drogade horan som vacklar omkring i den kyliga natten och önskar att någon ska säga att det räcker nu. ingen kommer att rädda mig från mig själv. jag måste göra det själv. igen.

varför var det ingen som gjorde något? varför var det ingen som räddade mig? jag hatar er. jag hatar er för att ni aldrig såg mig.