det omöjliga.

jag har tappat orden, tappat orken, tappat mig.

i ett mörker ser jag henne som ljuset. hon säger mamma, du måste leva nu. och jag önskar att jag kunde se utvägen. jag önskar att jag kunde se friheten någonstans. kanterna av mitt hjärta skaver in i mig och trasar sönder. jag tappar greppet. jag vill sova bort från allt. jag vill inte minnas sveken längre. jag vill inte känna dem drabba mig. jag vill inte finnas i konsekvenserna. 

jag brukade drömma om min frihet. nu drömmer jag bara om Lily. om det omöjliga, onåbara. och jag dras ihop till en fosterställning jag inte kan bryta. in i en dimma av ensamhet och sorg. jag vill börja om. jag vill inte vara här nu i bristerna och konsekvenserna av det liv jag tvingades leva. jag vill inte vara här. jag borde ha fått vara älskad. jag borde ha fått vara ifred. jag hatar er för det liv ni tvingade in mig i.

jag hade chansen att ta igen så många gånger, men jag sumpade den. jag hade chansen att hitta trygghet, lära mig hur livet funkar. jag hade chansen att bli något. sjunga, dansa. jag var bra. jag hade kunnat bli bäst. om de bara hade lämnat mig ifred. jag hade chansen att slå mig fri, men jag lät rädslan och skulden hindra mig. jag hade chansen att rädda min kropp från allt detta. 

det här är priset för att ha tillhört henne. priset för att hennes blod rinner genom mina ådror. hon som födde mig och hatade mig. varje sekund, varje andetag. hur skulle någon kunna älska mig om inte ens min egen mamma kunde det? 

i regnet utanför

jag står utanför i kylan och bevittnar det jag vill vara en del av, men inte förmår mig att hitta in till. jag vet inte hur de gör, de som lever. de som vaknar på morgonen och tar itu med sin dag, möter människor och vet vad de ska göra. vet vad de ska säga. vad som förväntas av dem. de som vet hur det går till. jag förstår det inte. hur de talar med varandra, knyter band och skapar liv. jag lever ett liv jag inte önskade mig. jag lever i rädsla. jag lever i bristerna. i sprickorna av det som en gång skapade mig. vem är jag utan min historia och kan jag finnas med min historia? vem hade jag varit om jag hade haft föräldrar som älskade mig? vem hade jag varit om jag aldrig hade lärt mig att sära på benen för männen? vem hade jag velat vara?

jag vill vara självklar. kanske handlar det om min oförmåga att känna mig älskad. att lita till. kanske handlar det om att jag faktiskt aldrig känt så. att jag inte tror att det går. att ingen har stannat tillräckligt länge. jag har ingen grund. hur ska jag kunna leva utan mark under mina fötter? hur ska jag orka stå ut i ett inre som ekar av tomhet? när ingenting räcker till?

och hur hemsk är inte jag när Modersfamnen gör allt hon kan och jag svarar med att ingenting räcker till? jag vet inte hur jag ska hitta något att tro på igen.