lördag 21 juli 2012

melodier i mitt inre.


det fanns så många melodier som sjöngs inuti mig. så många visor att lyssna till när övergreppen var för svåra. när ensamheten låg bredvid mig i sängen och sa att jag måste stå ut, så hörde jag sången. de sköra tonerna som om hon sjöng med tårar rinnande nerför kinderna. rösten bruten, desperat. ändå kom melodierna igenom. det var R som sjöng sina vaggvisor, stillade min skenande puls. inuti mig fanns en tonårsflicka som visste vad jag behövde för att orka härda ut ännu en omgång av faderns tortyr.

jag kunde fly då. jag kunde stänga av. nu kommer det till mig. det jag inte kände då. ihålig bröstkorg. sönderrivna trosor. svartrandiga kinder. en sönderknullad analöppning och två öppna rivsår längs hela ryggen, piskans märken. jag vet för mycket nu. jag vet att det inte var okej. jag vet att jag är så mycket mer än de lät mig vara. Modersfamnen säger att hon blir så arg när hon ser alla mina resurser och begåvningar och vet hur de försummade mig rätten att utvecklas. hon säger att jag kunde ha kommit så långt redan om de bara hade låtit mig få växa. hon har rätt. det skaver som inget annat. jag var så mycket mer än jag fick vara.

jag är någon. jag kan sjunga nu.

torsdag 19 juli 2012

när alla strider är över.

när han håller om mig med sitt goda hjärta vet jag att jag måste börja tro på kärlek. jag måste tro på att jag kan få känna det. när Modersfamnen frågar om jag tänker svika henne skär det som tusentals knivar genom mitt bröst. jag kan inte gå. jag är byggd för överlevnad och den här svärtan är inte ens i närheten så fruktansvärd som den jag kommer ifrån. det här handlar om vad som blev kvar av mig när alla strider hade utkämpats.

det här är en historia om en överlevare som inte vet hur hon ska kunna leva. jag vet inte hur jag ska kunna gå ut utan att vara beredd på att bli överfallen. jag vet inte hur jag ska kunna släppa min försvarsställning när jag sover. jag vet inte hur jag ska kunna tro på människors ord när orden alltid burit patetiska lögner. jag har inga sådana känslospröt. jag känner av våldet, upphetsningen, begären och vreden. jag vet inte när kärlek är kärlek utan baktankar. jag vet inte när närhet vill mig väl eller bara är egoistiska behov. jag vet fan inte. jag vet inte vad jag vill för det var ingen som lärde mig att vilja något.

jag hade en enda vilja som barn; att vara någon annan. vem visste jag inte. hur jag ville vara visste jag inte. jag vet det inte än idag. jag vill vara någon som man vill stanna kvar hos. jag vill vara någon som man saknar och frågar efter. jag vill vara någon som inte är så jävla tom inuti. någon som har mer än skrik och tårar att ge. jag vill vara någon att räkna med. jag vill vara någon som läker.

jag vill vara den mamma jag drömmer om att jag hade kunnat bli. det enda jag verkligen har känt min vilja i är det. jag ville ha Lily. kanske mer nu när jag är kvar här utan henne. jag vet ju att jag inte hade kunnat skydda henne från de som ville ta henne ifrån mig. jag kunde ju inte ens skydda henne inuti mig. han sparkade ju ihjäl henne. vår dotter. fan vad jag saknar det som aldrig blev.

lördag 14 juli 2012

jag vill härifrån.

intryckt i ett hörn. ensam. utsatt. fast i ett liv jag inte orkar ta hand om. och nu handlar det bara om att kämpa för att få behålla allt det vackra jag har. att lära mig närhet och sex som det borde vara utan att gå sönder av alla minnen, för annars kommer han att tröttna och försvinna. annars kommer han att inse att jag bara tar med mig problem. eller så kommer han att knulla mig mot min vilja för att jag inte vet vad som känns i mig. jag vill springa härifrån och aldrig komma tillbaka.

Modersfamnarna behöver vila från mig. de behöver bli lämnade ifred. de har varit min enda trygghet i två år. jag kan inte låta dem finnas där. jag önskar så mycket som jag inte kan få. det var när jag insåg det där om att tillhörighet är något som man bara har, inte något som man kan få eller kan ta, som jag kraschade. när lillan integrerades och jag förstod att jag aldrig kommer att bli ens i närheten så hel som jag var innan jag som spädbarn gick i bitar. när vi var en. när vi ännu inte drabbats av släktens ondska.

jag blir så fruktansvärt rädd för mina känslor. för att jag har blivit den människa som jag lovade mig själv att aldrig bli. ett bittert offer. någon som ger upp det som är gott för att det inte är gott nog. en idiot som förstör allt som kommer i min väg för att jag inte står ut med rädslan för att förlora. en äcklig jävla person som behöver mer än vad som finns att få. jag känner skuld varje dag. men jag kan inte betala tillbaka. jag har fan ingenting att ge till någon. jag är bara tom. jag ville bara ha en trygg famn. jag ville bara kunna säga vad jag känner och tro på att det är okej. men jag känner fel. jag vantrivs i mina känslor.

och egentligen vet jag nog inte vad det handlar om. all den här paniken. varför jag skakar mig igenom nätterna.

fredag 13 juli 2012

men det är bra nu.


allt är bra nu. det finns inga taggar att väja undan för. allt är bra nu. det finns inga män som våldtar här. allt är bra nu. jag har nya föräldrar. allt är bra nu. jag har en pojkvän och jag studerar igen. allt är bra nu. jag har en plan för min framtid och det finns de som tror på den. allt är bra nu. de hör aldrig av sig mer. allt är bra nu.

det bara känns inte så. för jag är inte bra än.
jag
är
inte bra
än.

jag bär på en krossad stenmur, på miljarder sorgefåglar som trängs inuti min bröstkorg och det bor hemska ångestvarelser i min kropp som pressar ihop mina organ så att jag tappar all luft. jag ser mig i spegeln och ser hur en hjälte faller. jag var hjälten, jag var horan och jag var regenten på samma gång. jag var någon annan då. den här versionen har inga fördelar.

den här versionen är söndertrasad och naken, vilsen och dödslängtande. jag vill inte vara med och se mig falla sönder. jag vill inte känna hur min hud krackelerar av deras händer. förövarhänder och kukar som pressar sönder mig. det är minnen, bara bara minnen och ändå: det händer fan i mig här och nu. hur ska jag komma över alla jävla kukar och band och alla löften som sprack som såpbubblor? borta. jag minns inget vackert. jag minns inte solskenet för min värld var i mardrömsljus och jag sjöng mig bort till en annan tid då jag var fri. jag blir inte fri.

men allt är bra nu.

det är bara jag som är fel. bara jag. vi kan glömma det, radera mig, låta mig skjuta mig. allt är bra nu och ja, jag borde väl le och säga tack och vara glad och kanske tro på något för en gångs skull. för allt är bra nu. när ska min tröga hjärna fatta det? när ska jag sluta gråta, sluta få panik och skaka? när ska jag fatta att det är dags att sluta tjata, om pappsen och torskarna och han som dödade sin dotter?

Lily, min Lily. allt är bra nu.


måndag 9 juli 2012

när ingen tar emot mig.

jag gick iväg ensam längs vattnet. jag hörde aldrig någon ropa efter mig. när jag gick var det ingen som undrade vart jag skulle. en ung kvinna i kort svart jeanskjol, nätstrumpbyxor och korsettlinne. jag vet vad de tänkte. jag vet att de såg mina höga stövelskaft och visste att jag hade knullat mot pengar den natten. jag visste att deras bortvända blickar inte ville veta det. jag vet att de ser mig och ser ett liv som inte är värt att leva. jag övertygar mig själv varje gång jag suger en ny kuk. jag övertygar mig om att det här är ett liv.

men när jag går där ensam så vet ju jag också det. när ingen ropar efter mig. när inga poliser jagar mig, ingen socialtjänst tror mig. när jag berättar om prostitutionen och ber dem hjälpa mig, som ett sista rop innan självmordet, så tycker de att de måste ifrågasätta mig. igen. när jag springer ut genom rummet, ut genom hallen, ut genom dörren, ut över gården och grusplanerna, in i tunnelbanetåget och in i hans famn och han in i min fitta... ingen följer mig då. det var bara han som var där och tog emot mig. gång på gång.

precis som den där äckelfarsan jag lärde mig livet av. när modern låg för döden och barnen i skolan slog mig för att jag kunde läsa kom jag hem till en far som antingen tog till flaskan eller tog mig på golvet eller i duschen eller varför inte ta mig bakifrån i trappan istället för i sängen på det vanliga viset? jag tyckte inte att det var det värsta. jag kunde hantera det. smärtan, skräcken, ilskan och alla tusentals bloddroppar som flödade ur mitt underliv. det jag inte kunde hantera, det jag inte kan andas i än idag...

du gjorde ingenting.
DU GJORDE INGENTING!
I N G E N T I N G !

det värsta var när jag satt i hörnet i min säng och inte kunde gråta för det spelade ingen roll. det värsta var när jag var ensam hemma i fyra dagar när jag inte var stor nog att nå upp till diskbänken och ingen kunde laga mat till mig. det värsta var när jag hotade med att klippa sönder min hals och min lärare skällde ut mig för olämpligt beteende. det värsta var när jag skrev dikter som ingen ville läsa. det värsta var när jag gömde mig på skolans toalett och ingen ens försökte hitta mig. det värsta var att ingen ingen ingen gjorde någonting.

ingen.




(och Modersfamnen säger att hon stannar. att jag kan lita på. hon är värd min tillit, men jag vet inte hur.)