att bäras av trygghet - det brister.

det finns berättelser som inte kan berättas för världen. det finns händelser som ingen vill tro på. det finns ondska som ingen kan greppa. jag har varit med om det. jag har torterats för att följa deras vilja. det finns delidentiteter i vår kropp som skapats, kodats för att följa order. redan innan vi föddes var det bestämt. att jaget skulle skrämmas till splittring.

jag hatar dem för den skam som bor i mig. jag hatar dem för att de rev mitt inre i bitar, kastade in ilskna skuldfåglar som aldrig lämnar mig ifred. jag orkar inte. de knullade mig blodig och sen lämnade de mig, kastade omkull allt som kunde ha varit jag, fick mig att skämmas över att jag behövde något. och jag vet att minnena kommer att bearbetas, jag vet att det kommer att blekna. men det försvinner aldrig. jag kan ta igen en del. de små delarna kan få leka, vara nyfikna, bli omhållna. men aldrig kommer jag kunna prata om min släkt och skratta, aldrig kommer jag kunna förstå känslan av att vara fysiskt buren av trygghet. jag bars av armar som när som helst kunde tappa mig, släppa taget, försvinna. att vara buren psykiskt kan aldrig ersätta det, men självklart är den känslan lika enorm.

tiden går och jag blir bara mer arg. för att också han försvann. på grund av det jag har varit utsatt för. på grund av min övergreppshistoria. han hanterade inte det. han som jag ville leva mitt liv med. han, som fick mig att tro så mycket på oss att jag kunde se oss som en familj. jag kunde föreställa mig ett eget barn. efter all jävla skit. efter förlusten av Lily, av Evita. jag kunde se ett barn.

de senaste dagarna har jag påbörjat så många brev till Lily. så många brev som vill berätta om min kärlek och sorg. men jag vet inte vad jag ska säga. jag hade inte räckt till. jag är så mycket ett barn i mig själv och jag hade bara förstört henne. Lily, jag hade gjort dig illa. det kanske var lika bra att du fick dö. det kanske var lika bra. jag kanske aldrig borde bli mamma. jag kanske måste ge upp det jag allra helst vill. för så länge jag själv har de där behoven som ett barn har, kan jag inte ta hand om ett annat liv. jag kan ju faktiskt inte ta hand om mig själv.

och jag hatar dem för det. för att de genom att inte vara föräldrar tog ifrån mig rätten att ha föräldrar. de tog ifrån mig chansen att bli förälder. de tog Lily ifrån mig.

jag låter honom gå.

han håller sig borta i två veckor, är fåordig i telefon och jag vet att något är fel. sen sitter han mitt emot mig vid mitt köksbord. ser på mig med de där ögonen jag har kommit att älska. jag trodde inte att jag kunde släppa in någon så djupt igen. så nära. ändå sitter han där, mannen jag vill leva resten av mitt liv med, och säger att det är slut nu.

det går inte. han kan inte hantera mina närhetsproblem. han kan inte hantera avvisandet. och jag kan inte gå över mina gränser. han vill inte att jag ska det. han kan inte vänta på mig. innan han går håller han om mig. jag vill skrika, men jag säger inte ett ljud. jag låter honom gå. och jag hatar mig själv för att jag låter honom. all vår respekt. allt vi har delat, allt hopp han har skapat. det stannar där.

det är stiltje nu. utan honom finns det inget att jobba med, inget att hoppas på. det var så mycket framtidshopp i vårt vi. jag kämpade så att jag nästan vände ut och in på mig för att orka närheten. det hade blivit bättre. men inte tillräckligt. det hann inte bli tillräckligt.

det finns så mycket ilska mot det som fattas mig. det som tas ifrån mig idag och det som gjorde det då. de hade ingen rätt. och jag valde inte att bära den här historien. jag valde inte att leva i resterna av det som redan nu kunde ha varit ett tryggt jag. det blev inte så. de knullade mig skräckslagen, slog mig i spillror. de lämnade mig så. och allt jag önskade var en enda jävla person som hade plockat upp mig och sagt "det är inte ditt fel".


det var faktiskt inte mitt fel. så lämna mig inte.