jag låter honom gå.

han håller sig borta i två veckor, är fåordig i telefon och jag vet att något är fel. sen sitter han mitt emot mig vid mitt köksbord. ser på mig med de där ögonen jag har kommit att älska. jag trodde inte att jag kunde släppa in någon så djupt igen. så nära. ändå sitter han där, mannen jag vill leva resten av mitt liv med, och säger att det är slut nu.

det går inte. han kan inte hantera mina närhetsproblem. han kan inte hantera avvisandet. och jag kan inte gå över mina gränser. han vill inte att jag ska det. han kan inte vänta på mig. innan han går håller han om mig. jag vill skrika, men jag säger inte ett ljud. jag låter honom gå. och jag hatar mig själv för att jag låter honom. all vår respekt. allt vi har delat, allt hopp han har skapat. det stannar där.

det är stiltje nu. utan honom finns det inget att jobba med, inget att hoppas på. det var så mycket framtidshopp i vårt vi. jag kämpade så att jag nästan vände ut och in på mig för att orka närheten. det hade blivit bättre. men inte tillräckligt. det hann inte bli tillräckligt.

det finns så mycket ilska mot det som fattas mig. det som tas ifrån mig idag och det som gjorde det då. de hade ingen rätt. och jag valde inte att bära den här historien. jag valde inte att leva i resterna av det som redan nu kunde ha varit ett tryggt jag. det blev inte så. de knullade mig skräckslagen, slog mig i spillror. de lämnade mig så. och allt jag önskade var en enda jävla person som hade plockat upp mig och sagt "det är inte ditt fel".


det var faktiskt inte mitt fel. så lämna mig inte.