måndag 31 december 2012

helheten av ett trasigt liv.

vågar inte möta hennes blick när skuldkänslorna tar över. när jag inser att jag har fått nog. när jag förstår att det som gör mig mest arg just nu är att det är på mig ansvaret ligger. att sätta dit dem. jag måste kunna berätta, kunna ta fram vittnen och bevis och jag måste slita ut allt inuti mig och berätta hur jävla vidrig jag var när jag knullade maktens män. för det är precis det han kommer att säga. att jag ville det, att jag tyckte om det, att jag tvingade mig på dem. han som jag brukade älska. han skulle aldrig hålla mig om ryggen. 

maktens män skulle säga att jag hittar på för att få uppmärksamhet eller ta ifrån dem deras makt. de skulle ifrågasätta mig igen. och nu när jag verkligen minns. nu när jag ser mönstren. hur jag uppfostrades till att ha sex med gamla rika gubbar med makt. och fan vad jag mår illa när jag ser det. jag mår så jävla illa. 

när jag var barn såg jag det annorlunda. för att överleva separerade jag så mycket det gick. delade mig i fler, delade minnena, delade människorna runt mig. varje övergrepp var på ett sätt det första. för att jag inte kunde hantera mer än just den stunden. jag kunde inte hantera rädslan för att historien skulle upprepa sig. medveten närvaro var ju för fan precis det jag sysslade med. tills jag trodde att jag skulle dö. då delade jag mig. då kunde jag inte vara kvar. 

jag ser allt nu. det var inte bara en kväll när jag var 14, en helg när jag var 10 eller en morgon när jag var 5. det var tusentals gånger. det var inte bara pappa. det var till och med storebror. och jag kan inte förklara det. nu skäms jag för att jag vet att det var fel. men då. det handlade om kärlek och att vi båda trodde att sex var kärlek. och jag har upprepat det han gjorde. för det räddade mig undan ångest.

och på något sätt dras jag in i det där igen. och jag vill inte låta någon komma nära.

torsdag 13 december 2012

Lily, de visste inte vad de gjorde.


frosten på fönstret och jag saknar dina händer som skulle ha väckt mig denna morgon. denna dag som jag tillägnar dig. mitt ljus, mitt eviga ljus. Lily, om du var här nu skulle jag hålla dig tätt intill mig och känna ditt hjärta slå mot mitt. om du var här nu skulle vi ha sett på julkalendern tillsammans, ätit pepparkakor till frukost och tittat på luciatåget från tv-soffan. om du bara var här.

jag är en mycket bättre människa nu. jag är friare, varmare, känslosammare. jag vågar känna. men jag vacklar. jag är lindansösen som inte övat tillräckligt, fågeln med bruten vinge. mina ben viker sig, i min bröstkorg river orosfåglarna och det skriker i mina öron av förtvivlan. jag är så trött, så trött. det har gått så många år och för varje år som går förändras världen ännu mer och jag hann inte ens uppfatta den innan. världen som ständigt är i rörelse. även när jag står still och tittar på, vid sidan.

jag hatar. tröttheten grundar sig i hatet. jag hatar den värld som inte såg mig. jag hatar de som lät dig dö, Lily. ännu mer än han som jag älskade och som sen dödade dig. jag hatar de som skulle vara mina föräldrar men istället valde att tortera mig dag ut och dag in med sina sjuka manipulationer och övergrepp. jag hatar mina minnen och vill helst av allt förneka allt och låtsas som ingenting. låtsas som om de hade rätt. att jag bara har livlig fantasi, att ingenting är sant.

jag vill inte minnas hur de trängde in i mig en efter en. jag vill inte minnas hur jag lärde mig att sex löste ångest. jag vill inte minnas hur jag nio år gammal förförde pappa för att mamma hade lämnat mig. jag vill för fan inte ha min historia. jag vill inte minnas när vi satt under fönsterblecket och lyssnade i flera dygn, för att någon skulle komma och se oss. jag vill inte minnas hur min mamma lärde mig att jag var fel på alla sätt det bara går, att jag var ond och dålig. att om jag inte hade ont så hade jag inte rätt att finnas. jag orkar inte minnas. vad hade jag gjort? vad hade jag gjort för att hamna i deras klor?

ingenting. jag var som Lily skulle ha varit. ett oskyldigt barn med helt normala behov.