andedräkt

ångestens vibrationer i min andedräkt. det var så många år sedan men jag minns de syrénlila sofforna. jag minns socialkontoret och jag minns vart de hämtade mig. jag minns skräcken, kylan. den tunna kroppen som inte gick att värma. kylan innanför, i kärnan av mitt jag, alla organ var som nedfrusna av rädsla. jag undrade om de såg min andedräkt, röken av ångest jag andades ut mot dem. jag undrade om jag skulle smitta dem om jag valde att stå kvar hos sanningen. jag trodde det. och det var ju så. de trodde mer på min lögn än de hade kunnat tro på den brutala sanningen. redan då, de här gråa människorna. socialarbetare. de byttes ut, men de var alla lika gråa. det fanns ingen som riktigt stannade i mitt minne. de passerade. de var som november. gråa toner, alltid så gråa. jag behövde färg. det fanns ingen färg. bara de syrénlila sofforna. jag minns dem. jag minns att jag såg det lila framför mig när jag sa "jag ljög. det har aldrig hänt" och jag svek hela mitt jag. men hon var inte redo än. hennes liv som jag övertagit för att rädda. det är annorlunda nu. idag finns det färger. Modersfamnen sänder ut ljus och jag öppnar upp mig för det, öppnar upp mig för orden men de vågar sig inte ut. det är så stort. för första gången vågar jag inte. för första gången tappar jag mitt mod. kärleken gör mig rädd.