skriken i väggarna. här är orden.

och jag skriker utan röst, skriker och så frågar hon om jag kan tala högre. jag skriker. det känns som om jag skriker. de kommer att höra mig och slita sönder mig. men de hör lika lite nu som då. de där människorna som skulle ha tagit hand om mig. jag återkommer dit. jag återkommer till platserna där det skulle ha funnits spår av våld om inte en annan del av den här kroppen hade städat bort allt. om platserna inte hade varit på annans mark nu eller utbytta till oigenkännlighet. det skulle ha funnits spår av blod, av sperma, av brännmärken. och skriken. skriken i väggarna på vinden. de som aldrig hördes. jag släpper ut dem nu. jag berättar nu. jag säger det jag inte fick säga. jag pratar om det som inte har ord. jag har skrivandet. här är mina ord. i talet tappar jag det här. jag tappar mig. för allt jag ser är att ingen gjorde något.

ingen tog min hand och sa "nu går vi härifrån. nu tar vi bort dig från det här".

ingen frågade mig vad jag ville. alla bara tog för givet att jag gillade att bli sönderknullad av min perversa far. till slut kanske jag gjorde det. för det var bara då jag kände att jag hade betydelse. de andra gick ju bara. han stannade åtminstone kvar. han gjorde inte som modern som var upptagen med att dö hela tiden. han höll mig hårdare. jag försöker släppa nu och jag hör bara skriken.

varför gjorde ni inget?

varför räddade ni mig inte?

jag var bara ett barn!

nu har ni chansen att göra något. jag vet inte om min vrede kommer räcka till annars.

Modersfamnen håller mina händer, håller ihop mig. jag vet ingen annan trygghet. det är bara där jag andas utan att vara rädd. jag önskar att hon förstod vad hon betyder. hon har gett mig något jag aldrig trodde att jag skulle få. hon har öppnat mig för en värld som också kan ge något gott.

så kan det gå.

det går inte att stoppa ljuset, mardrömsljuset. det finns där. det fanns där hela min barndom och nu är det här igen. splittrat. som glassplitter i mina ögon slår fragmenten igenom nuet och tar över. det händer inte nu men det är just vad det gör. det händer igen. jag är fem år gammal och mamma njuter av att se min far ha sönder mig inifrån. det är fan inte ens möjligt och jag kan inte se honom som den far jag annars ser då. inte när jag minns smärtan. inte när jag minns min litenhet. jag kan inte se hans litenhet när jag är så mycket mindre. jag kan inte ta hand om honom. jag kunde inte då, jag kan inte nu. det var inte min uppgift.

jag är så tom nuförtiden. som ett ödsligt tomrum i tiden. jag som alltid har varit så fylld till bredden av smärtan. den avtar, steg för steg. ur tomheten föds sorgen, den kommer ikapp. jag vänder mig om och ser den lilla S som aldrig gav upp. aldrig lät dem vinna. aldrig lät dem ta min själ. jag kämpade för den, beskyddade den. det är vidrigt att se och känna. vidrigt att konfronteras med den ensamhet och förtvivlan som bodde i den lilla flickan som en gång var jag. vidrigt allra mest för att jag alltid ville vara någon annan. jag visste att det skulle komma en tid då jag fick chansen att vara mer. jag vet inte hur jag visste det, men jag visste. och ingen såg det.

nu blir jag sedd. nu blir jag älskad utan sex. nu blir jag kramad utan att behöva förföra någon. det är nu det gör ont. det är nu jag vill fly. jag flydde inte då, för när min far höll mig i sina armar och rörde sig inuti mig var jag någon. jag var den person jag kände till. jag ser så mycket mer av mig nu. sådant som aldrig fick chansen att bli jag. jag behöver inte hålla ihop längre. jag behöver inte flörta mig in hos varje man som passerar min väg som någon jävla tvångstanke om att det är så det borde vara. jag behöver inte hamna i säng med män bara för att dämpa min ångest eller få ur mig vreden. jag behöver inte döva den jag är. men det är så tomt i mig. jag tappar mina beteenden. jag har inte hittat trygghet i att vara den jag är nu. jag saknar honom fortfarande.

jag saknar min far. jag saknar K. jag saknar alla dessa manskroppar som bekräftar mig. men ändå vill jag inte dit. för det går inte. jag är inte där. jag har kvar min desperata förtvivlade sorg, skriken i mig. men jag hanterar dem ändå. jag lägger ilskan där ilskan är. T är annorlunda. hennes vrede är större, mer oberäknelig, introvert men ger sken av att vara extrovert. taggarna utåt och den där blicken som skriker av hat. och visst har hon plågat dem. många av dem. men varje gång hon slog, varje gång hon bet och skar någon, slet hon sönder sig själv. jag kunde inte den biten. jag önskar att hon inte behövde plåga sig så fruktansvärt. jag önskar att det fanns en enkel väg bort från hennes förvridna självbild. den är hård som en stenmur. pansarhuden av självförakt. jag var där, men jag var aldrig så djupt nere som T.

jag saknar K. jag saknar honom, men det går inte. han är en del i spelet de lekte med min kropp. han lurade mig att han var mer. han lurade mig in i sin värld där jag var hans drottning. han ville bara ha min kropp. han ville bara lura in mig lite mer, för han visste att jag var hans bästa hora. han visste att jag var utbildad och tränad till sex. jag kunde det innan jag började skolan. K visste det. jag visste inte att han visste. min far sålde mig till K. så kan det gå när man inte är värd något som människa. och är man svältfödd på kärlek går det ganska enkelt att bli manipulerad in i hoppet om verklig kärlek. det var bara fina ord och jag hatar honom för det. jag vill åka dit och bara slå ihjäl honom ibland. de stunder jag inser vidden av hans våld, hans svek. när jag minns våra morgonsamtal. jag med min värkande avstängda kropp och han oduschad och rufsig i håret. två koppar kaffe och några cigg vid ett frukostbord. filosofi. kyssar. morgonsex. och hans ord om att jag inte får lämna honom. att det skulle krossa hans hjärta. det är en tuff bransch, men du är annorlunda. du gör livet lättare. stanna hos mig. stanna här med mig. jag ska alltid skydda dig.

han skyddade mig aldrig.