skriken i väggarna. här är orden.

och jag skriker utan röst, skriker och så frågar hon om jag kan tala högre. jag skriker. det känns som om jag skriker. de kommer att höra mig och slita sönder mig. men de hör lika lite nu som då. de där människorna som skulle ha tagit hand om mig. jag återkommer dit. jag återkommer till platserna där det skulle ha funnits spår av våld om inte en annan del av den här kroppen hade städat bort allt. om platserna inte hade varit på annans mark nu eller utbytta till oigenkännlighet. det skulle ha funnits spår av blod, av sperma, av brännmärken. och skriken. skriken i väggarna på vinden. de som aldrig hördes. jag släpper ut dem nu. jag berättar nu. jag säger det jag inte fick säga. jag pratar om det som inte har ord. jag har skrivandet. här är mina ord. i talet tappar jag det här. jag tappar mig. för allt jag ser är att ingen gjorde något.

ingen tog min hand och sa "nu går vi härifrån. nu tar vi bort dig från det här".

ingen frågade mig vad jag ville. alla bara tog för givet att jag gillade att bli sönderknullad av min perversa far. till slut kanske jag gjorde det. för det var bara då jag kände att jag hade betydelse. de andra gick ju bara. han stannade åtminstone kvar. han gjorde inte som modern som var upptagen med att dö hela tiden. han höll mig hårdare. jag försöker släppa nu och jag hör bara skriken.

varför gjorde ni inget?

varför räddade ni mig inte?

jag var bara ett barn!

nu har ni chansen att göra något. jag vet inte om min vrede kommer räcka till annars.

Modersfamnen håller mina händer, håller ihop mig. jag vet ingen annan trygghet. det är bara där jag andas utan att vara rädd. jag önskar att hon förstod vad hon betyder. hon har gett mig något jag aldrig trodde att jag skulle få. hon har öppnat mig för en värld som också kan ge något gott.