släpp mig, låt mig vara.

jagad. jag får inte bort spermasmaken i munnen och det var fyrtio dagar sedan jag hade en kuk i munnen och fan jag ville det inte ens då när jag kunde välja bort det. men jag kan det ju. jag är önskad i de situationerna. jag är någon. och hur mycket jag än kämpar för att bli fri så känns det som att de håller mig allt hårdare. alla dessa jävla män. alla dessa händer överallt. alla kukar i min mun, alla kukar som har varit i mig. fastbunden i handleder och fotleder och jag skrek aldrig. jag tystnade tills jag blev ett med tystnaden. jag skrek inom mig, jag skrek och skrek med mina blickar men fan ingen fanns som kunde höra det, läsa av min panik. ingen ville. för vem fan vill ens veta om varför jag finns? vem vill veta om någon som föddes för att en man ville ha en dotter att knulla med och en mor ville se sitt eget barn lyckas bättre som sexobjekt än hon själv gjorde? läser du fortfarande? ibland vill jag bara sjunka genom marken, skjuta mig i huvudet och bara försvinna. ibland är jag bara skam och vrede och då blir jag ett med tystnaden igen. jag kan inte ens gråta för att jag bara minns hur de älskade att se mig lida. det var då de skrattade som högst. i sina lekar med mitt liv. med ett barn som aldrig bett om att få leva. FAN! jag förstår inte, vill inte förstå, orkar inte ens försöka mer.

och nej, mitt liv är inte så här längre. det borde vara bra nu. jag borde le och bara vara tacksam för att jag har så många som faktiskt bryr sig på riktigt. för att polisen tar mig på allvar och för att jag faktiskt kan sova två timmar i sträck ibland. jag borde inte vara bitter och se tillbaka, men hur fan ska jag kunna släppa den enda bilden av mig själv jag har och gå in i något helt annat som bara känns som en lögn för att få mig att må bättre? jag är fan inte värd det här. och jag önskar att jag hade kommit längre. jag mår jävligt bra vissa dagar, men jag är så innerligt trött på kampen. på kriget som aldrig upphör. på att inte kunna lita på Modersfamnens trygghet och bara tillåta mig att finnas i den. men det som var finns ju kvar.

jag har fortfarande ont av övergreppen. jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att släppa känslan av att vara jagad. jag kan inte äta för den där smaken släpper inte. jag kan inte slappna av för jag måste fortsätta försvara. jag kan inte glömma. de rörde vid mig, i mig, i den där lilla flickan som en gång var jag. och det slutar inte. de har inte tillgång till mig mer, men ändå har de det.