jag har ingen röst som orkar tala om hur det känns. jag har inget mod kvar till den värld jag inte vet något om. jag sitter med rakbladet i handen en februarikväll och det var alldeles nyss. jag slutade för att det föddes ett barn som inte var mitt. jag lovade mig själv att finnas som en trygg vuxen i barnets liv. jag fick inte det. jag fick inte finnas kvar. jag lovade de andra soldaterna i den här ryggraden att inte skada dem. vi bär samma kropp, samma hjärta. jag lovade dem. jag håller mitt löfte. motvilligt. känner ångesten pulsera och vill inget annat än att något ska ta mig härifrån. jag är tillbaka i känslan från 2007 och min önskan bort.
ibland har jag sett livets storhet. ibland. som i barnets ögon. som i en trygg famn. men det försvinner, det bleknar. sen har jag bara den här äckliga kroppen, barnaskriken och alla svek som trasat sönder min tro på något bättre. sveken som formade rädslan. sveken, huggen i ryggen av äcklet som kallade sig far. det finns inga krig att vinna. jag har vunnit. så mycket vet jag. men jag har inga priser att hämta ut. jag vann genom att överleva, nu får jag stå i bitterheten av att förlora allt jag trodde var jag. min vilja, min ork, min kämparglöd. allt är tårar nu. jag var så jävla mycket bättre som hora än jag är som människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar