Evita.

jag tänder ljuset för dig och din syster.

du får ett namn av mig, du som inte fick finnas

Evita, du kan vila i mig.

om du var här skulle jag vagga dig i min famn. 

om jag kunde röra vid dig skulle jag smeka din kind 

och viska sagor mot din panna. 

jag skulle hålla dig så nära 

och be dig berätta om dina tankar. 

jag skulle nynna en godnattvisa

tills jag hörde dina andetag bli tyngre

som om du funnit ro

här i min famn

jag tänker på dig ibland. på hur det hade kunnat vara.

och jag saknar dig och allt som aldrig -

du som inte -

här i min famn

är tomheten det som finns kvar

av det som skulle ha varit du

när du fanns under mina hjärtslag.

du skulle komma med ljuset. jag tänkte så med dig. när du fanns i mig, där det skulle utvecklas hjärtslag under mina. jag tänkte på dig som ljuset. ett hopp i mitt annars totala mörker. det kanske aldrig var meningen att du skulle finnas, Lily. det kanske inte fanns tillräckliga skydd för dig att växa i. jag slutade med drogerna i stunden de sa att jag bar ett barn i mig. jag planerade att fly med dig och föda dig i hemlighet. men din far började ge mig hopp om att han kanske ändå ville förändras. något i mig ville tro på att du kunde förändra honom som du hade förändrat mig. jag ville tro att han skulle se dig som någon att älska högre än alla de horor som gav honom bekräftelse och rikedomar. älskade barn, om jag bara hade haft en egen ekonomi att tala om. om jag hade kunnat fly utan hjälp. om jag hade kunnat ge dig en framtid. jag berättade för att jag älskade honom och för att jag älskade dig. jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet idag. då hade du suttit i mitt knä imorse, sett på luciamorgon med pepparkakor till frukost. du hade skrattat åt adventskalendern och fascinerats av de tända ljusen på bordet. jag hade känt dina andetag mot mina. istället försvann du ifrån mig innan du ens varit här. du skulle ha fyllt 5 år den här månaden. du fick aldrig se en enda dag.

jag tänder ljus för dig idag, älskade barn. jag tänder ljus för hoppet om att jag en dag ska kunna ge den kärlek jag har för dig till barn som inte fått den kärlek de förtjänar. älskade Lily, jag kommer att älska dem som mina egna. som jag hade älskat dig. men jag är alldeles för rädd för att bära ännu ett barn under mitt hjärta. jag önskar att du hade varit här hos mig nu. du är alltid älskad, alltid saknad. vila i frid, Lily.

som en hyllning till decemberbarnet

Modersfamnen ber mig att skriva, ber mig att kämpa, håller mig hårt och säger att hon tror på mig. senaste månaderna har jag sjunkit ner i gyttjan steg för steg, grävt ner mig i ett sorgset mörker. jag kan inte sorg som jag kan ilska. jag kan inte skörheten som jag kan försvaren. jag är van vid att slåss och det är svårt att hantera mig nu, när jag mest av allt vill bli buren och omhändertagen. det spädbarn vi integrerade i mig påminde mig om det barn han tog ifrån mig. att känna mitt lilla jag i den tryggheten och sårbarheten fick mig också att förstå vad Lily kunde ha varit några månader senare. om han inte hade sparkat ihjäl vårt barn. jag sörjer henne. jag måste gå vidare nu. jag måste tillåta mig att leva och göra henne rättvisa. jag måste ge andra barn den chans hon aldrig fick. jag behöver göra min famn redo för mina drömmar.

jag tappade mig någonstans på vägen, i all besvikelse och ensamhet. det tröttade ut mig, slet sönder varje försök till uppståndelse. jag behöver ta tag i mig själv nu. jag vet ju det. jag vet också att jag inte är ensam längre. jag har en armé i min ryggrad och Modersfamnen som vill fira min födelsedag den nionde december. som ett mirakel, som en nystart. som en hyllning till decemberbarnet. alltid älskad, alltid saknad.