Modersfamnen ber mig att skriva, ber mig att kämpa, håller mig hårt och säger att hon tror på mig. senaste månaderna har jag sjunkit ner i gyttjan steg för steg, grävt ner mig i ett sorgset mörker. jag kan inte sorg som jag kan ilska. jag kan inte skörheten som jag kan försvaren. jag är van vid att slåss och det är svårt att hantera mig nu, när jag mest av allt vill bli buren och omhändertagen. det spädbarn vi integrerade i mig påminde mig om det barn han tog ifrån mig. att känna mitt lilla jag i den tryggheten och sårbarheten fick mig också att förstå vad Lily kunde ha varit några månader senare. om han inte hade sparkat ihjäl vårt barn. jag sörjer henne. jag måste gå vidare nu. jag måste tillåta mig att leva och göra henne rättvisa. jag måste ge andra barn den chans hon aldrig fick. jag behöver göra min famn redo för mina drömmar.
jag tappade mig någonstans på vägen, i all besvikelse och ensamhet. det tröttade ut mig, slet sönder varje försök till uppståndelse. jag behöver ta tag i mig själv nu. jag vet ju det. jag vet också att jag inte är ensam längre. jag har en armé i min ryggrad och Modersfamnen som vill fira min födelsedag den nionde december. som ett mirakel, som en nystart. som en hyllning till decemberbarnet. alltid älskad, alltid saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar