tisdag 3 januari 2012

de tog mitt skrik

jag har påbörjat så många texter om sorg. jag kommer aldrig längre än till en början. det finns fan inga ord. det är så många sorger. så många förlorade år. så många svek, så många bortvända ryggar. så många andetag som har upphört, hjärtslag som bara stannat. barn som gått förlorade. jag som gått förlorad. jag återuppstår alltid. det är min välsignelse och förbannelse. det handlar om Lily och Evita som tvingades dö för att ingen kunde ta hand om bultande flickhjärtan då. det handlar om modern och fadern som begränsade, kvävde, beslagtog min kropp och sålde den dyrt. om K som skrattade med mig vid frukostbordet för att sedan ge mig tabletter för att jag skulle slippa känna vad som hade hänt den natten. om K som lovade att vaka över mig och var för feg för att fullfölja sina löften. det handlar om kvinnofamnar som jag har litat på, som jag har anförtrott mig till och som sedan lämnat mig hånad och förnedrad.

jag vågar aldrig be om hjälp mer. jag vågar aldrig skrika längre. de tog mitt skrik och gjorde det till något skamligt. de tog mina tårar och gjorde mig rädd. de stal så många år som hade kunnat vara ett liv. en början på ett liv. hur skriver jag det? hur får jag ihop orden så att jag kan säga det jag vill säga? vad har min berättelse att säga världen? den handlar bara om svek. den handlar om att inte kunna behålla sig själv. det kommer ifatt nu och jag kan inte hantera det. jag kunde hantera det då. jag hade något att ta på, kroppar att slåss mot, piller att döva med. jag hade en vrede jag kunde få ur mig genom att knulla vem fan som helst. jag kunde knulla vem fan som helst.

jag kan inte det längre. jag har inte ord för det här. jag är avväpnad, utlämnad, sargad. Modersfamnen finns där, jag ser henne. men jag kan inte. de gjorde mig rädd. de gjorde mig skräckslagen inför den där famnen. inte bara modern och fadern. inte bara asen som knullade mig om och om igen. de la grunden, men när inga tårar, inga ord, inga skrik räknas... vem är jag då? finns jag då? när jag gjort allt jag kan och sagt att jag inte klarar mig själv. när jag har bett dem att ta hand om mig och låta mig få vila. när jag inte vill leva det liv vi har idag. när det inte är något som jag vill längre. när hon som äger den här kroppen vill göra sånt som jag inte vill, vad gör jag då? när jag bara vill få vara allt det där jag aldrig fick vara. när jag bara vill att någon ska plocka upp mig från den här avgrunden och säga att vi fixar det här tillsammans. när det enda jag önskar är att få slippa vara ensam. men det går inte. jag är någon annan nu. jag är inte längre den sjuåriga flickan i källaren som drömmer om att någon ska ta mig därifrån och bära mig till trygghet. jag är inte längre den drogade horan som vacklar omkring i den kyliga natten och önskar att någon ska säga att det räcker nu. ingen kommer att rädda mig från mig själv. jag måste göra det själv. igen.

varför var det ingen som gjorde något? varför var det ingen som räddade mig? jag hatar er. jag hatar er för att ni aldrig såg mig.