jag märkte inte vart våren försvann. jag vet bara att det är sommar nu. och jag minns för många sommardagar då jag var ett offer för sjuka människors begär. kanske allra mest den sommaren då jag skulle fylla nio år. det fanns ingen mat. jag var så sjuk att ingenting kunde stanna i min kropp, men de fortsatte tränga in i mig dag efter dag. de sminkade bort mina symptom och slog mig tills jag slutade gråta. de försökte förinta mig, men de lyckades aldrig.
det fanns björkar utanför fönstret och fåglar som sjöng om en helt annan värld. det fanns världar dit bara vi kunde ta oss. där var vi trygga. jag kan inte ta mig dit längre och ibland saknar jag det. jag är avväpnad nu. jag försöker lära mig nya vägar, nya rörelser. det blir lätt för svårt, för stort.
jag försöker lära mig äta, men när jag varken känner hunger eller mättnad finns det inget stopp. jag äter och så finns det inget stopp. jag känner mig äckligare än någonsin. det är jag som gör det här mot min kropp. det är ingen annan. det är jag som fyller den med allt jag kommer åt för att få tyst på den skrikande tomheten. tomheten handlar inte om den typen av hunger, men det lindrar för stunden. tomheten handlar om de som övergav. om hela den värld som övergav mig i tortyren.
som lämnade mig där att dö. det hade inte gjort något om jag hade dött. jag undrar om de tänker på mig ibland. om "pappa" någonsin lyfter telefonen för att ringa mig, om storebror funderar på varför jag plötsligt försvann, om de någonsin nämner mig. jag undrar om de förstår vad de gjorde mot mig. jag undrar om de är rädda eller om de är lättade att jag är borta. jag undrar om jag någonsin var något mer för dem än en kropp, en fitta, en kuksugarmun.
