jag läser om upprättelsedagen, ser nyheterna och ministrar som säger fina saker. jag hör tomma ord och ser tomma blickar. jag känner min inre tomhet. jag hör SKL:s ordförande säga att det är bättre nu. jag hör honom förneka mig. jag hör honom säga att statistiken är bättre. han räknade nog inte med mig och alla de som slagits i spillror de senaste tjugo åren. som fortfarande slås i spillror. han tänkte nog inte på att människor på första bänkraderna är lika vidriga som de människor som misshandlade barnhemsbarnen. han vill nog inte veta det. jag blir så arg att jag bara vill skrika och slåss. jag vill slå sönder deras fina fasader med sanningen. den brutala jävla sanningen. jag är ett exempel på att det inte är bättre nu. människor har bara blivit bättre på att blunda och manipulera. samhällets fasader putsas bättre nu, tabun och "sköt dig själv"-attityder har stärkts. murarna är högre nu. det som inte syns finns inte. och jag finns. jag finns faktiskt. det är ett under att jag finns efter alla som försökt ta bort mig från världen. jag kommer att slå tillbaka en dag. så jävla hårt att de aldrig någonsin blundar igen. jag kan inte förlåta. det är obegripligt hur fan de kan säga att det är bättre nu.
det är inte bättre nu. det går inte att glömma. jag fick ingen barndom.
det är inte bättre nu.
