jag finns här nu.

http://jagkanskrikanu.tumblr.com

helheten av ett trasigt liv.

vågar inte möta hennes blick när skuldkänslorna tar över. när jag inser att jag har fått nog. när jag förstår att det som gör mig mest arg just nu är att det är på mig ansvaret ligger. att sätta dit dem. jag måste kunna berätta, kunna ta fram vittnen och bevis och jag måste slita ut allt inuti mig och berätta hur jävla vidrig jag var när jag knullade maktens män. för det är precis det han kommer att säga. att jag ville det, att jag tyckte om det, att jag tvingade mig på dem. han som jag brukade älska. han skulle aldrig hålla mig om ryggen. 

maktens män skulle säga att jag hittar på för att få uppmärksamhet eller ta ifrån dem deras makt. de skulle ifrågasätta mig igen. och nu när jag verkligen minns. nu när jag ser mönstren. hur jag uppfostrades till att ha sex med gamla rika gubbar med makt. och fan vad jag mår illa när jag ser det. jag mår så jävla illa. 

när jag var barn såg jag det annorlunda. för att överleva separerade jag så mycket det gick. delade mig i fler, delade minnena, delade människorna runt mig. varje övergrepp var på ett sätt det första. för att jag inte kunde hantera mer än just den stunden. jag kunde inte hantera rädslan för att historien skulle upprepa sig. medveten närvaro var ju för fan precis det jag sysslade med. tills jag trodde att jag skulle dö. då delade jag mig. då kunde jag inte vara kvar. 

jag ser allt nu. det var inte bara en kväll när jag var 14, en helg när jag var 10 eller en morgon när jag var 5. det var tusentals gånger. det var inte bara pappa. det var till och med storebror. och jag kan inte förklara det. nu skäms jag för att jag vet att det var fel. men då. det handlade om kärlek och att vi båda trodde att sex var kärlek. och jag har upprepat det han gjorde. för det räddade mig undan ångest.

och på något sätt dras jag in i det där igen. och jag vill inte låta någon komma nära.

Lily, de visste inte vad de gjorde.

frosten på fönstret och jag saknar dina händer som skulle ha väckt mig denna morgon. denna dag som jag tillägnar dig. mitt ljus, mitt eviga ljus. Lily, om du var här nu skulle jag hålla dig tätt intill mig och känna ditt hjärta slå mot mitt. om du var här nu skulle vi ha sett på julkalendern tillsammans, ätit pepparkakor till frukost och tittat på luciatåget från tv-soffan. om du bara var här.

jag är en mycket bättre människa nu. jag är friare, varmare, känslosammare. jag vågar känna. men jag vacklar. jag är lindansösen som inte övat tillräckligt, fågeln med bruten vinge. mina ben viker sig, i min bröstkorg river orosfåglarna och det skriker i mina öron av förtvivlan. jag är så trött, så trött. det har gått så många år och för varje år som går förändras världen ännu mer och jag hann inte ens uppfatta den innan. världen som ständigt är i rörelse. även när jag står still och tittar på, vid sidan.

jag hatar. tröttheten grundar sig i hatet. jag hatar den värld som inte såg mig. jag hatar de som lät dig dö, Lily. ännu mer än han som jag älskade och som sen dödade dig. jag hatar de som skulle vara mina föräldrar men istället valde att tortera mig dag ut och dag in med sina sjuka manipulationer och övergrepp. jag hatar mina minnen och vill helst av allt förneka allt och låtsas som ingenting. låtsas som om de hade rätt. att jag bara har livlig fantasi, att ingenting är sant.

jag vill inte minnas hur de trängde in i mig en efter en. jag vill inte minnas hur jag lärde mig att sex löste ångest. jag vill inte minnas hur jag nio år gammal förförde pappa för att mamma hade lämnat mig. jag vill för fan inte ha min historia. jag vill inte minnas när vi satt under fönsterblecket och lyssnade i flera dygn, för att någon skulle komma och se oss. jag vill inte minnas hur min mamma lärde mig att jag var fel på alla sätt det bara går, att jag var ond och dålig. att om jag inte hade ont så hade jag inte rätt att finnas. jag orkar inte minnas. vad hade jag gjort? vad hade jag gjort för att hamna i deras klor?

ingenting. jag var som Lily skulle ha varit. ett oskyldigt barn med helt normala behov.

att bäras av trygghet - det brister.

det finns berättelser som inte kan berättas för världen. det finns händelser som ingen vill tro på. det finns ondska som ingen kan greppa. jag har varit med om det. jag har torterats för att följa deras vilja. det finns delidentiteter i vår kropp som skapats, kodats för att följa order. redan innan vi föddes var det bestämt. att jaget skulle skrämmas till splittring.

jag hatar dem för den skam som bor i mig. jag hatar dem för att de rev mitt inre i bitar, kastade in ilskna skuldfåglar som aldrig lämnar mig ifred. jag orkar inte. de knullade mig blodig och sen lämnade de mig, kastade omkull allt som kunde ha varit jag, fick mig att skämmas över att jag behövde något. och jag vet att minnena kommer att bearbetas, jag vet att det kommer att blekna. men det försvinner aldrig. jag kan ta igen en del. de små delarna kan få leka, vara nyfikna, bli omhållna. men aldrig kommer jag kunna prata om min släkt och skratta, aldrig kommer jag kunna förstå känslan av att vara fysiskt buren av trygghet. jag bars av armar som när som helst kunde tappa mig, släppa taget, försvinna. att vara buren psykiskt kan aldrig ersätta det, men självklart är den känslan lika enorm.

tiden går och jag blir bara mer arg. för att också han försvann. på grund av det jag har varit utsatt för. på grund av min övergreppshistoria. han hanterade inte det. han som jag ville leva mitt liv med. han, som fick mig att tro så mycket på oss att jag kunde se oss som en familj. jag kunde föreställa mig ett eget barn. efter all jävla skit. efter förlusten av Lily, av Evita. jag kunde se ett barn.

de senaste dagarna har jag påbörjat så många brev till Lily. så många brev som vill berätta om min kärlek och sorg. men jag vet inte vad jag ska säga. jag hade inte räckt till. jag är så mycket ett barn i mig själv och jag hade bara förstört henne. Lily, jag hade gjort dig illa. det kanske var lika bra att du fick dö. det kanske var lika bra. jag kanske aldrig borde bli mamma. jag kanske måste ge upp det jag allra helst vill. för så länge jag själv har de där behoven som ett barn har, kan jag inte ta hand om ett annat liv. jag kan ju faktiskt inte ta hand om mig själv.

och jag hatar dem för det. för att de genom att inte vara föräldrar tog ifrån mig rätten att ha föräldrar. de tog ifrån mig chansen att bli förälder. de tog Lily ifrån mig.

jag låter honom gå.

han håller sig borta i två veckor, är fåordig i telefon och jag vet att något är fel. sen sitter han mitt emot mig vid mitt köksbord. ser på mig med de där ögonen jag har kommit att älska. jag trodde inte att jag kunde släppa in någon så djupt igen. så nära. ändå sitter han där, mannen jag vill leva resten av mitt liv med, och säger att det är slut nu.

det går inte. han kan inte hantera mina närhetsproblem. han kan inte hantera avvisandet. och jag kan inte gå över mina gränser. han vill inte att jag ska det. han kan inte vänta på mig. innan han går håller han om mig. jag vill skrika, men jag säger inte ett ljud. jag låter honom gå. och jag hatar mig själv för att jag låter honom. all vår respekt. allt vi har delat, allt hopp han har skapat. det stannar där.

det är stiltje nu. utan honom finns det inget att jobba med, inget att hoppas på. det var så mycket framtidshopp i vårt vi. jag kämpade så att jag nästan vände ut och in på mig för att orka närheten. det hade blivit bättre. men inte tillräckligt. det hann inte bli tillräckligt.

det finns så mycket ilska mot det som fattas mig. det som tas ifrån mig idag och det som gjorde det då. de hade ingen rätt. och jag valde inte att bära den här historien. jag valde inte att leva i resterna av det som redan nu kunde ha varit ett tryggt jag. det blev inte så. de knullade mig skräckslagen, slog mig i spillror. de lämnade mig så. och allt jag önskade var en enda jävla person som hade plockat upp mig och sagt "det är inte ditt fel".


det var faktiskt inte mitt fel. så lämna mig inte.

jag måste säga nej.

smärtorna i underlivet när han tränger in i mig. jag vet att de inte är övergrepp nu, att vi är med på det, att han vill väl. jag vet det i huvudet. men kroppen känner det inte så. det ilar och värker och smärtan ilar längs hela ryggen och ner i benen. smärtan är överallt och sex blir än en gång övergrepp. jag kan inte välja rätt. jag kan inte förneka honom det han behöver från mig. det är ändå bara en kuk i en fitta. jag har gjort det tiotusentals gånger. det är ändå bara stön och att hålla ut tills han kommer och jag slipper vara där. det är ändå inget övergrepp. det är bara en ung man som vill ha sex med sin flickvän.

och en flickvän som är avstängd, sönderslagen psykiskt, värdelös på alla sätt och vis. och jag hatar mig för att han är där i mig och att jag inte säger nej. men jag kan inte. om jag säger nej så går han. eller så fortsätter han säga att det är normalt att han i sin unga ålder behöver sex och att så fort han ser mig vill han ha mig. jag vet att det är så. jag vet att typ alla män som rör vid mig vill knulla mig. vad kan jag begära? jag är gjord för sex. jag skickar väl ut fel signaler nu också.

för visst var det väl så redan då? när jag var fyra år och de trängde in sina jävla kukar i mig för att "tänja ut" guldgruvan? visst var det så att jag egentligen bad om det, skickade ut signaler om att jag var kåt och villig? för visst är det helt normalt att fyraåringar vill ha sex med gamla gubbar? jo, men visst. vi säger väl så. jävla as.

han är inget as. han är perfekt. och jag måste säga nej. jag måste ge mig själv en chans att få luft.

sorgebarnet.

underströmmar av sorg, genom dagarna genomsyras jag av så många frågor. så många frågor utan svar, så många livlösa bilder i mitt inre. jag önskar det barn jag en gång var så mycket annat, men det finns ingenting jag kan göra för henne i det som redan har passerat. jag kan bara leva i dagen idag och vaka över mina gränser så gott jag kan. jag kan låta honom sova vid min sida, smeka min kind och jag kan försöka förstå varför han ännu inte har gått sin väg. efter alla ord som hamnat snett, efter att i stora drag ha fått se den historia som har skapat oss. som skapade splittringen, kaoset, skräcken och allt det han möter i min blick. i hennes blick. i våra gröna och blå nyanser.

och jag gråter knappt längre. jag ser Lily inuti och jag ser henne blomstra, men hennes blick är nedslagen och jag vågar inte be henne att stanna. jag ser den flicka som skulle ha blivit en dotter, ett liv, någons stora kärlek, en mamma. jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag förändrades den dagen han tog henne ifrån mig. jag kommer aldrig bli densamma. jag kommer aldrig att få tillbaka den del av mig som begravdes med henne. jag kommer aldrig glömma det han gjorde. jag önskar att jag aldrig hade rättfärdigat det. att jag aldrig hade förnekat hans våld. jag ser att förnekelse var en del av överlevnaden. jag ser att jag inte hade någon annan.

jag var under behandling, men de ifrågasatte varje ord. jag hade nyligen berättat om gruppvåldtäkten, börjat berätta för dem om prostitutionen och drogerna. men de trodde mig inte ens där. de ville inte se det som var min vardag. de ville inte lyssna på det som inte ens var den svåra biten. jag hade tänkt berätta om dig Lily. men de ville inte höra på. de jävlarna orkade inte höra att jag knullade män för piller och kickar. de jävlarna orkade inte ta in att jag knullade ur mig rädsla och självhat med vem som helst när som helst. hur skulle de då ha orkat veta att du fanns? hur skulle jag ha kunnat berätta att barnets far var min hallick och att jag var kär i honom? 

jag hade en enda chans. en liten jävla chans. jag gick till din far och berättade om dig. för att jag trodde, för att jag ville önskade något annat och längtade efter dig. men han kände så klart inte så. alla de där ömma fina mysiga sidorna hos honom var som illusioner. jag kommer aldrig förlåta honom för det, Lily. jag längtade efter dig. längtade efter ett liv där livet fick vara något annat.