sorgebarnet.

underströmmar av sorg, genom dagarna genomsyras jag av så många frågor. så många frågor utan svar, så många livlösa bilder i mitt inre. jag önskar det barn jag en gång var så mycket annat, men det finns ingenting jag kan göra för henne i det som redan har passerat. jag kan bara leva i dagen idag och vaka över mina gränser så gott jag kan. jag kan låta honom sova vid min sida, smeka min kind och jag kan försöka förstå varför han ännu inte har gått sin väg. efter alla ord som hamnat snett, efter att i stora drag ha fått se den historia som har skapat oss. som skapade splittringen, kaoset, skräcken och allt det han möter i min blick. i hennes blick. i våra gröna och blå nyanser.

och jag gråter knappt längre. jag ser Lily inuti och jag ser henne blomstra, men hennes blick är nedslagen och jag vågar inte be henne att stanna. jag ser den flicka som skulle ha blivit en dotter, ett liv, någons stora kärlek, en mamma. jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag förändrades den dagen han tog henne ifrån mig. jag kommer aldrig bli densamma. jag kommer aldrig att få tillbaka den del av mig som begravdes med henne. jag kommer aldrig glömma det han gjorde. jag önskar att jag aldrig hade rättfärdigat det. att jag aldrig hade förnekat hans våld. jag ser att förnekelse var en del av överlevnaden. jag ser att jag inte hade någon annan.

jag var under behandling, men de ifrågasatte varje ord. jag hade nyligen berättat om gruppvåldtäkten, börjat berätta för dem om prostitutionen och drogerna. men de trodde mig inte ens där. de ville inte se det som var min vardag. de ville inte lyssna på det som inte ens var den svåra biten. jag hade tänkt berätta om dig Lily. men de ville inte höra på. de jävlarna orkade inte höra att jag knullade män för piller och kickar. de jävlarna orkade inte ta in att jag knullade ur mig rädsla och självhat med vem som helst när som helst. hur skulle de då ha orkat veta att du fanns? hur skulle jag ha kunnat berätta att barnets far var min hallick och att jag var kär i honom? 

jag hade en enda chans. en liten jävla chans. jag gick till din far och berättade om dig. för att jag trodde, för att jag ville önskade något annat och längtade efter dig. men han kände så klart inte så. alla de där ömma fina mysiga sidorna hos honom var som illusioner. jag kommer aldrig förlåta honom för det, Lily. jag längtade efter dig. längtade efter ett liv där livet fick vara något annat.

misstro som dödar.

höstens ljus kommer tillbaka. jag minns den hösten då huvudjaget tappade bort sig själv, då vi var tvungna att driva henne till vansinnets brant för att hon började minnas. hon började märka av oss och det fanns ingen hjälp att få, så jag drev henne in i psykosen. jag var på gränsen hela tiden. jag tog över. vi åt inte, sov inte, stoppade i oss piller efter piller för att dämpa den explosion av ångest som pågick. allt var uppe vid ytan och det fanns ingen hjälp att få.

jag hade knullat män en dag i veckan hela sommaren. för tabletterna, för bekräftelsen, för att få finnas till. jag bedövade allt med piller. då och då svalde jag ner dem med vodka, när jag inte klarade av att andas vaken längre. jag visste att näringsbristen och sömnlösheten skulle skapa hennes dimma. drogerna höll oss vakna. när födelsedagen kom satt jag vid ett bord med alla de förövare som slitit sönder min barnakropp. de delar som kan le genom allt var trevliga och höll god min. den äckliga släkten var samlad för tårta och sexistiska kommentarer om min kropp. jag kördes hem av en man och kvinna som tyckte att de fick våldta mig eftersom de hade skjutsat mig. det var efter den dagen som huvudjaget försvann in i mardrömsljuset. in i en dimma som skulle vara en hel höst. det var nästan vår och islossningen hade startat när hon återvände.

jag skrek. jag hade velat skrika så länge. på avdelningen åt jag citrusfrukter ibland, drack ett glas vatten om dagen. svälte. jag krampade av abstinensen och i min kallsvett försökte jag berätta. jag försökte berätta om alla de tusentals våldtäkter jag utsattes för som barn. jag försökte berätta om en mamma som utövade psykisk och fysisk terror och mannen jag älskade som hade sålt mig tills jag inte kunde andas utan piller. det var ingen som lyssnade.

mitt i allt detta insåg jag att jag bar på ännu ett barn. jag vet inte vems det var. det spelar ingen roll. de trodde mig inte. jag berättade men de sa att jag som var så mager och eländig kunde väl inte bli med barn. när skulle det ha hänt? jag hade ju ingen pojkvän. vad fan tänkte de med? vi dödade barnet. vi fick panik och vi dödade barnet. jag födde henne död. jag ville inte att hon skulle leva i en värld där allt var en mardröm. hon ligger begraven i min vita halsduk någonstans i en skog. jag tog mig därifrån sen. jag berättade inget för någon. förrän nyligen. jag ville inte berätta vad deras misstro ledde till.

om någon bara hade tagit oss på allvar. om någon bara hade tagit oss därifrån. om någon bara hade lyssnat.

jag överlevde. jag vet inte varför, men jag överlevde. jag hittade Modersfamnen två år senare och utan henne hade jag inte varit den jag är idag. jag hade hatat världen. jag hade säkerligen dödat någon. kanske min egen far. kanske hade jag skjutit vilt omkring mig i psykiatrins lokaler. kanske hade jag själv varit död. kanske hade jag dött under någon jävla gubbe som knullat mig sönder och samman eller skurit mig lite för mycket i underlivet. kanske hade jag tagit en överdos. kanske hade jag dödat ännu ett barn.

jag längtar till den dagen då jag kan hjälpa ett barn att se sig självt, se ljuset inuti och ta tillvara på det. jag längtar tills min bok kommer ut och öppnar ögon. när människor börjar ta historier som min på allvar. ni behöver faktiskt inte överleva den. ni behöver bara lyssna.

lyssna.

han ligger ovanpå mig och andas häftigt. jag vet att han aldrig skulle göra mig illa. jag vet att även om alla ljuden och handlingarna är så snarlika så är det ingen fara. men inuti sväljer jag ner alla minnen så att mina gränser följer med. jag möter hans blick och ler. jag säger att jag vill när jag inte vet vad jag vill. jag låter honom ta tag i mina lår och trots att hela kroppen värker så vet jag att jag att jag gör det jag måste. jag tycker om honom. jag orkar bara inte säga nej. jag orkar inte vägra honom det han vill ha. hans svett droppar ner i mitt hår och jag vill spy, men det är också minnen. han vill mig inget illa.

jag vet att det här är vägen som leder till att ännu ett vi går sönder. ännu en man som jag använder för att svälja ner mina gränser. för att tillintetgöra mig. jag vill inte att det ska vara så, men varje steg nu leder mot vår undergång. jag vill dela mitt liv med honom. jag vill att han ska se att jag är där. jag vill att han ska veta att jag inte är den han tror att han har sex med. men då går han. han kommer ändå att gå. kanske finns det ingen som orkar leva med oss alla. kanske finns det ingen som är stark nog att lyssna. han backar när vi öppnar. när jag sa att det känns sorgligt i mig att de berövade mig så mycket. han backade. han sa att det är ju bra nu. jag svalde.

det är inte bra nu för jag är fast i traumatid största delen av min nutid. jag hör djävulsmamman skrika på mig när jag tittar på mat. jag känner hennes händer kväva mig när jag ska sova. jag hör äckelfarsans stön när jag försöker sova. jag kan inte se på TV utan att vilja kräkas, kan inte gå ut utan att ständigt vara på min vakt. jag kan inte andas ibland för att jag är så rädd att de ska hitta mig. jag ser mig själv i spegeln och vet att jag inte hade funnits om de inte hade torterat mig innan vi skulle fylla ett år.

han vet inget om tortyren. han vet inget om varför mina ben plötsligt kan rycka till eller varför min rygg kröks ibland helt utan anledning. han vet inte varför jag ibland inte är där. han vet inte varför jag finns. jag önskar att det inte var viktigt att berätta. jag önskar att jag kunde börja ett liv med honom utan att behöva tänka på det förflutna. men det finns i allt jag gör. varje målning, varje ord, varje rörelse. jag har överlevt för att ta mig hit där jag är idag.

jag önskar att jag inte behövde berätta om tortyren, men mest önskar jag att han orkade lyssna.