jag kan sakna hans våld

det finns inga blodsband. de höll aldrig. de såg till att jag inte var en del av den här familjen. 

en dotter, nej. jag var inte deras dotter.

min mor har sagt det förr och hon skulle säga det igen om hon hade möjligheten. jag är inte hennes dotter. hon har ingen dotter. min far skulle kunna säga detsamma. jag skulle kunna säga detsamma. 

jag vill inte vara deras dotter. jag vill inte vara dotter om det betyder att de får göra mig så jävla illa de vill utan att ens se att jag är en människa. deras sjuka jävla experiment med min kropp. ändå är det värsta vad som återstår nu. hur kan jag sakna honom? hur kan jag vilja åka dit bara för att känna hans armar omkring mig? jag kan sakna hans våld. hans grepp om min hals. jag kan sakna det.

hur i helvete kan jag fortfarande vara så hjärntvättad av den jäveln? 

han stal varje chans till frihet och liv i min barndom. de förvandlade den till en mardröm. ett krig. men de besegrade mig inte. jag kan fortfarande känna min själs raka ryggrad efter år av övergrepp och sadistisk terror. 

de vann inte. 

min mor förlorade all sin makt den dagen hon lämnade världen. långt innan dess hade jag insett vilken galen ondsint människa hon var. igår var jag med och tog ett avgörande steg ifrån min far. äcklet som haft mig i sitt våld sedan dagen jag föddes. som bara för ett halvår sedan la sin hand på mitt lår och försökte få mig att fortsätta som vanligt. han hade tänkt sig en efterfest i sängkammaren med sin egen dotter den fredagskvällen. han fick inte det. jag hade börjat se sanningen om honom. sanningen som sa att jag inte behövde lyda. jag gick därifrån. det är den enda gången jag har kommit undan. jag kom aldrig undan de tusentals gånger han gick över gränsen innan dess. 

jag avskyr honom. ändå längtar jag ibland tillbaka till den värld jag kunde hantera. en värld där ingen trygghet fanns. en värld där jag inte behövde lita på någon. det var på många sätt en enklare värld. jag längtar tillbaka till pillerna, drogerna. till att vara helt avdomnad, inte känna en känsla. till att inte vara någon alls. det gör fan så mycket mer ont att ta in äkta omsorg och tillåta närheten av trygghet. jag vill lära mig. jag vill bli den person Modersfamnen ser i mig. jag vill se mig själv som den jag borde ha fått vara.

"tack" för din jävla version av kärlek

Modersfamnen säger:
skriv.

jag föddes in i vreden. jag lever av den. jag äcklas av att den behöver finnas. idag sändes ett mail till den far som inte var den han borde ha varit. ett meddelande om att det är nog. när det sändes ökade illamåendet. pulsen steg. jag ville göra det ogjort. det var redan gjort.

några timmar senare förstår jag beslutet. det är nog. det måste få ett slut. hans grepp om mig släpper inte för att jag tror att jag behöver hålla kvar det. jag behöver inte det. känslan säger att jag behöver det. känslan säger: vem är jag när han inte längre bestämmer vart mitt liv ska ta vägen? vem är jag utan det han kallar kärlek? vem är jag när han inte tränger sig in i mig och tar mig i sin makt? vem är han utan mig? kommer han att klara sig? jag vill inte tänka den tanken, men det är ett SKRIK i mig som ber mig att ångra det här. att inte gå med på det. det är en liten flicka i mig som säger att pappa behöver mig. att vi inte kan lämna honom, för då dör han. kanske är det vad jag behöver se nu. han kanske måste dö för oss. bilden av den far som aldrig fanns. förändringen som uteblev. sex som aldrig blev kärlek. övergrepp som inte handlade om mig. det handlade om honom. det är han som skriker i mig. hans hjärntvätt. hans järngrepp. jag vill inte vara en del av det. jag vill göra annat av det här livet.

han lärde mig att jag föddes för att män skulle använda min kropp. han lärde mig att min kropp var något han bestämde över. något män fick göra vad de ville med. han lärde mig att utstå lidande oavsett graden av tortyren. redan när han våldtog min fyraåriga kropp visste jag att det var så här jag kunde få kärlek. och jag fick den kärleken. den jag inte ville ha. varje dag han fanns i närheten, varje dag han såg mig, kände han att det var dags för den förbannade KÄRLEKEN. han pressade in den i mig, slog in den, hånskrattade in den i mig. han försökte göra det roligt. han tyckte nog att han var den roligaste lekfarbrorn i världen när han klippte sönder klänning efter klänning framför ett par förtvivlade flickögon. och han gillade det. han eggades av det. och efter att han knullat sönder mitt underliv ännu en gång avslutade han i min mun. sådär som han brukade göra. sådär som han aldrig mer får göra. han har inte rätt till mig mer.

den verkliga kylan.

isvindar som går rakt igenom mig. vinterkyla i en avdomnad kropp och hur skulle jag ha kunnat protestera när jag inte kunde känna mina knutna nävar? hon lämnade mig där för att dö. hur berättar man om det? när en mamma förvandlas till ett hatiskt mörker som vill förgöra sin dotter? hur ska jag kunna förklara vad det innebar att pappa räddade mig? att han behövde mig, önskade mig? inte som jag behövde honom, men han behövde mig. hur kan jag skriva det utan att någon tar ett steg tillbaka? hur fan ska jag kunna berätta sanningen när den inte vill bli hörd?

jag vet en som vill. men det är inte hon som behöver höra det. de som behöver höra det är läraren som vände bort sin blick när hon såg mina förfrusna fingrar. fritidspersonal som undrade varför jag inte ville leka men inte agerade på mina brutala reaktioner. mellanstadiefröken som ringde mina föräldrar när jag tryckte en sax mot min strupe och sa att jag hade "olämpliga beteenden". skolsköterskan som vägde mina minuskilon hela grundskolan utan att fråga sig varför jag inte växte, varför jag krympte. läkarna som inte ville förstå att om en nioåring inte kan äta så är det mer än magsjuka. högstadieläraren som ringde min mor och frågade om det var sant att hon slog sin dotter. socialtjänsten som inte agerade, inte ville höra den råa sanningen. psykiatriläkare som hellre diagnosticerar känslomässiga störningar och lögner än ser sanningen och gör något åt den. dagispersonal som inte frågar sig varför en liten flicka har hjärnskakning nästan varje vecka. läkare som lyssnar mer på föräldrarna och inte frågar barnet.

och vinterkylan. den handlar inte om det. den handlar om allt som pågick under tiden de var på skidsemestrar och firade jul med sina fina familjer. det handlar om att varje dag behöva förneka mig själv för att inte störa, inte ta plats, inte finnas till. det handlar om att fokusera på den vackra julgransbelysningen och julgranskulorna för att inte skrika när jag blöder av pappas våldsamma stötar i mitt underliv. för vi hade det ju julfint. och lite extra tid med pappa fick jag också.

det handlar om att inte avge ett ljud, för jag ville ju inte väcka småsyskonen så att de skulle få veta vad pappa gjorde med mig. vad jag fick honom att göra. för det var ju jag. klart att det var jag! han sa ju det. klart att det var så. honom var det ju synd om. han var ju så ledsen jämt. han hade för mycket jobb och en sjuk fru. det var jag som fick honom att bli ett monster. jag var för söt. jag skrattade för mycket. jag log på ett sätt som inte var passande. jag bad om det. han kunde inte stoppa sig när han såg mig. han var bara tvungen. redan när hans kuk egentligen inte fick plats i mig. han gjorde plats.

det är inte hans våld som gör ont. det är inte alla jävla år av övergrepp. det är att andra i tysthet sa att det var okej. att jag var värd det. att jag skrattade för mycket. att jag var charmig. att det var självklart att män inte kunde motstå att knulla sönder mig hela min barndom. det var ju det jag var född till. i tystnaden och i förnekandet, i de stängda ögonlocken och de bortvända ryggarna hörde jag det. där såg jag hur värdelös jag var. där tappade jag mig själv.

och jag ska lära mig att skrika.

moderlig hjärtlöshet.

jag avskyr dig än. du var aldrig värd att kallas mamma. jag var värd bättre. jag hade den där värmen du saknade. jag hade livet, men du gjorde allt för att ta det ifrån mig. fick det dig att må bättre? lyckades du ta den där värmen och göra den till din? gjorde du det, "mamma"? förstår du hur jävla illa du gjorde mig? jag är glad att du är död. jag önskar att du hade dött mycket tidigare. jag önskar att du hade varit människa nog att se mig. att se dig själv. att du var alldeles för skadad för att kunna ta hand om ett barn. du kunde ju för fan inte ens se till att du överlevde själv. jag vet att du hatade mig. du lyckades få mig att förstå det. det var inte svårt att se det. alla dina hatiska handlingar sa mer än dina ord någonsin kunde säga. dina ord bekräftade bara att du inte ansåg mig värd något gott. var det för att jag liknade dig? var det för att du hatade att se dig själv i mig, att se den du en gång var?

du hade ingen rätt. vi gjorde alla allt för att du skulle vara nöjd, för att alla skulle vara nöjda. men det räckte inte, för du ville bara förgöra oss. du kvävde oss. du borde ha lämnat bort mig, lämnat bort din dotter till någon som kunde ge kärlek. det du trodde var kärlek var bara dina sjuka behov. dina tomrum som skulle fyllas. det var inte min uppgift. du gjorde det till min. du borde ha sökt hjälp. antagligen var du ändå bortom all räddning. du ville ju inte räddas. du lät din rädsla styra. du lät din ångest förstöra dig och sen skulle den förstöra mig. jag är glad att du är död. du kommer aldrig mer kunna röra mig.

du var nära att döda mig. du tvingade mig till stupet. dina ord gjorde att jag svalde så mycket tabletter att mitt hjärta stannade. läkarna fick igång det igen, men min kärlek till dig fanns inte kvar i det. de sju sekunder det stod stilla gav jag upp dig. jag hoppas att du förstod att det var din skuld, inte min. det handlade aldrig om mig. jag hatar dig för det. att jag inte fick vara jag. jag brukade skina. jag hade en värme i mig. jag var en stjärna.

du offrade mig för att slippa undan. du tänkte kanske aldrig på att jag skulle bli precis lika skadad som du? du tänkte kanske aldrig att det fanns andra vägar? du hade inte hjärta nog. du såg bara dig. du offrade mig för att inte själv behöva utstå de sadistiska övergreppen. du offrade mig för att inte själv behöva hantera dina känslor. du fortsatte bara de onda cirklarna. lämnade mig hos människor som gjorde dig illa. är det så en mamma beter sig? fy fan. jag hoppas att helvetet har alla mina lidanden i beredskap för dig. jag hoppas du får utstå allt du undvek när du offrade mig.

jag visste för mycket.

Modersfamnen säger:
det är han som borde vara rädd. 

jag har levt i hans våld för länge för att inte vara rädd. jag har formats av den skräck han påtvingade mig när hans ångest behövde ut. han tvingade på mig sin ångest. tvingade in sig själv, sitt ångestmonster, i mig. han lät dem göra det allihop. de ställde sig på kö framför min nakna tonårskropp. de ville se om jag var något de kunde tjäna pengar på. det var jag. de bedömde mig mycket prisvärd. jag hade blivit bra uppfostrad. jag visste hur smärta skulle tas emot. jag visste hur man bet ihop och inte visade något.

jag visste hur man sög av en kuk på rätt sätt. det lärde jag mig innan jag började skolan. jag visste hur man hetsade en man till sex. det lärde jag mig redan på lågstadiet. jag visste hur jag skulle kunna gå även när mina ben inte orkade bära mig. jag visste hur man städade bort sperma och blod redan innan jag såg min mor bli våldtagen. jag visste hur jag skulle le övertygande med ögonen redan innan de bad mig le framför videon där tystnadsbarnets prinsessvärld gick i kras.

de tjänade säkert förmögenheter under de år de fick äga min kropp. jag brydde mig aldrig om att fråga vad jag var värd. det spelade ingen roll. för min egen del var jag aldrig värd något. jag längtade till den dagen min puls gav upp. men den fortsatte längta efter mer.

innersta kärnan; en sol.

de ska aldrig få röra mig igen.
det är jag som bestämmer nu.

jag var menad för mer. jag var en solstråle som barn. alla som såg mig blev charmade, sa att det skulle bli något stort av mig. jag hade glimten i ögat. jag hade redan då förmågan att beröra människor. de tvingade fram en armé i min ryggrad. de tvingade mig till tystnad. det var aldrig ett val. solstrålen kvävdes där inne. jag kände hur den skrek för att få finnas, men det gick inte. jag kunde inte tillåta det.
glimten i ögat innebar smärta. fnittret innebar maktlöshet. jag gömde min innersta kärna. de kom aldrig åt den. jag har fortfarande kvar solstrålen i mig. en dag ska jag visa att jag kan vara den där solen. jag ska visa världen att den bor kvar i mig. jag är mycket mer än de gav mig tillåtelse att vara.

de ska aldrig få kväva mig igen.
det är jag som skiner nu.

kvarlevorna.

och jag minns. vad de än säger. jag minns. jag önskar att jag kunde glömma, men jag kan inte. jag föddes för att försvara den här kroppen. de gjorde det omöjligt. de slet mig i stycken och lämnade mig att ta hand om kvarlevorna av ett barn som aldrig kunde bli barn igen.

jag möter honom i dörröppningen, motvilligt. jag möter en far som inte förtjänar sin titel. en far knullar inte sin dotter medvetslös. en far skyddar sitt barn. en far slår inte sitt barn för att hon gråter av smärta när han penetrerar hennes underliv. det kom så mycket blod. men han brydde sig aldrig. han tog vad han ville ha. allt på en gång. men jag kapslade in det yttersta jaget och ställde upp en armé framför. det sanna jaget förstod aldrig vad som pågick. hon skulle inte ha överlevt om hon visste varför hon inte kände något inför sin pappa. det fanns inget att känna. han och de andra tre asen stal glöden i henne. för det är de evigt hatade.

när jag möter honom är jag iskall. han skannar av mig. försöker tyda minsta rörelse. han kan inte se igenom mig nu. han iklädde mig rustningen, men han kan den inte. jag går därifrån och minnena attackerar. elstötarna, hans vidriga jävla spel med mitt liv. experimenten. jag hade inget val. de band mig och trängde in i varenda förbannade hål jag har. vem skulle jag fly till? vem fanns där? de såg det som sin uppgift att göra mitt liv till ett helvete. allihop. de ska inte få gå ostraffade.

/S

tystnaden är bruten.

jag berättade.
om de sadistiska sjuka jävla övergreppen. elstötarna som brände och ilade i min flickkropp. jag hade en fyraårings upplevelse av världen första gången min far trängde in i min barnakropp. innan hans äckel kom in i mig och började ta över mig. och jag skulle aldrig bli densamma. jag skulle aldrig bli ren igen. det är tjugo år sedan och han finns kvar i mig. han våldtar min själ varje gång jag slappnar av. det finns ingen vila. jag har ständig försvarsberedskap, full styrka. armén med laddade vapen. ammunitionen som skapades utifrån deras vidrighet. det finns inga ord. de skulle aldrig få vinna.

jag berättade.
om hur modern överlämnade mig i hans våld. först slog hon. och sparkade. kastade mig in i väggen tills allt snurrade i smärtan. och så gick hon med orden "fortsätt tills hon svimmar, jag vill ändå inte veta av henne". och hon lämnade mig där. hon som borde ha skyddat. men det gick inte att älska mig. jag var ett oälskat barn. och hon gick. sa att jag fick ta hand om det jag hade ställt till med. och jag tog hand om honom. precis som han ville. precis som hon menade. jag särade på mina ben och lät honom knulla mig tills jag svimmade av utmattning och smärta. tills jag slutade känna. slutade bry mig.

jag berättade.
och jag tänker aldrig låta någon tysta mig igen.


/S

tillitsbrott; omvandlad energi.

jag står fast. de ska inte vinna. de ska inte förgöra oss. vi är en armé formad efter mäns sjuka begär. vi omformar oss. förändras. samlar våra styrkor. vänder oss mot vårt ursprung. gör mod av vår sorg och vår vrede. de skapade sin värsta mardröm.

energi kan inte förgöras, bara omvandlas.

jag sitter inte fast i deras kedjor längre. jag befriar mig från deras kvävande fängelser. jag kom hit för att försvara. jag kom till för att skydda. det här är det första steget bort från den värld jag föddes in i. en värld jag inte ville leva i. de begick gränsöverskridande, identitetskränkande brott mot ett oskyldigt barn. jag kan aldrig förlåta. jag lever med deras handlingar. de går fria. aldrig mer. jag tillåter det inte.

imorgon säger jag nej. jag väljer mitt liv.

/S

jag är hos dig.

- kom och låt mig andas på dig.

agera i reaktioner.

jag rannsakar mig. står inför mitt livs svåraste beslut.
om bara några dagar påbörjar jag berättelsen. initierar processen som ska beskydda mig från de monster som slet sönder min själ, dödade min tro på mig själv och gjorde mig så jävla illa.
Modersfamnen säger:  
du har redan överlevt. det finns en mening med det.

jag hör hans röst och jag vill spy.
jag vill inte ha honom i min kropp. jag vill inte ha hans äckel i mig. hans gener, hans vidrighet. hans skam. hans vidriga jävla övergrepp. men de är kvar i mig.

jag behöver agera. jag behöver reagera, slå mig fri, slå bort hans strypgrepp om mitt liv. mitt liv, mitt jag, mitt. jag är min egen nu.
och han ska få veta det. jag vill aldrig mer behöva vara rädd för att någon ska göra mig illa.

tystnadsbarnen minns.
de skriker i mig och de förstår inte. de vet inte att det är minnen. de är fastlåsta i honom.
han höll oss kvar. vi behöver bryta oss loss, markera. det finns gränser idag. vi sätter våra gränser. han ska aldrig mer få röra vid mig. jag är min egen. jag har rätt till min kropp, mitt liv, mina gränser. jag hade det då också. men jag fick aldrig lära mig det.
jag var värd ett annat liv. jag ska leva det nu.

och en dag ska jag inte ens minnas hans namn.


/S

jag är här för att berätta.

jag är förbannad. livet lärde mig tidigt att hata. jag överlevde barndomens krig med hjälp av den vrede som blev jag. jag överlevde med löftet till mig själv och de andra att inget skulle få besegra oss. jag kom till i ett krig på liv och död. jag ville överleva.

jag ville bli någon annan än den jag som barn hade tillåtelse att vara. jag ville vara mer än ett objekt att leka med, en försökskanin i experiment som testade min smärtgräns. jag vägrade erkänna att det fanns en gräns. för det fick jag betala ett högt pris. i övergreppsvärlden fanns inga gränser.

jag ville överleva. jag överlevde.
jag är här för att berätta.

jag är en av nitton som bär samma hjärta. jag är en av nitton delar som sprängts fram från en liten flicka. med våldet skapade de oss. en hel armé i ryggraden. vi är här för att berätta.


/S