kvarlevorna.

och jag minns. vad de än säger. jag minns. jag önskar att jag kunde glömma, men jag kan inte. jag föddes för att försvara den här kroppen. de gjorde det omöjligt. de slet mig i stycken och lämnade mig att ta hand om kvarlevorna av ett barn som aldrig kunde bli barn igen.

jag möter honom i dörröppningen, motvilligt. jag möter en far som inte förtjänar sin titel. en far knullar inte sin dotter medvetslös. en far skyddar sitt barn. en far slår inte sitt barn för att hon gråter av smärta när han penetrerar hennes underliv. det kom så mycket blod. men han brydde sig aldrig. han tog vad han ville ha. allt på en gång. men jag kapslade in det yttersta jaget och ställde upp en armé framför. det sanna jaget förstod aldrig vad som pågick. hon skulle inte ha överlevt om hon visste varför hon inte kände något inför sin pappa. det fanns inget att känna. han och de andra tre asen stal glöden i henne. för det är de evigt hatade.

när jag möter honom är jag iskall. han skannar av mig. försöker tyda minsta rörelse. han kan inte se igenom mig nu. han iklädde mig rustningen, men han kan den inte. jag går därifrån och minnena attackerar. elstötarna, hans vidriga jävla spel med mitt liv. experimenten. jag hade inget val. de band mig och trängde in i varenda förbannade hål jag har. vem skulle jag fly till? vem fanns där? de såg det som sin uppgift att göra mitt liv till ett helvete. allihop. de ska inte få gå ostraffade.

/S