jag visste för mycket.

Modersfamnen säger:
det är han som borde vara rädd. 

jag har levt i hans våld för länge för att inte vara rädd. jag har formats av den skräck han påtvingade mig när hans ångest behövde ut. han tvingade på mig sin ångest. tvingade in sig själv, sitt ångestmonster, i mig. han lät dem göra det allihop. de ställde sig på kö framför min nakna tonårskropp. de ville se om jag var något de kunde tjäna pengar på. det var jag. de bedömde mig mycket prisvärd. jag hade blivit bra uppfostrad. jag visste hur smärta skulle tas emot. jag visste hur man bet ihop och inte visade något.

jag visste hur man sög av en kuk på rätt sätt. det lärde jag mig innan jag började skolan. jag visste hur man hetsade en man till sex. det lärde jag mig redan på lågstadiet. jag visste hur jag skulle kunna gå även när mina ben inte orkade bära mig. jag visste hur man städade bort sperma och blod redan innan jag såg min mor bli våldtagen. jag visste hur jag skulle le övertygande med ögonen redan innan de bad mig le framför videon där tystnadsbarnets prinsessvärld gick i kras.

de tjänade säkert förmögenheter under de år de fick äga min kropp. jag brydde mig aldrig om att fråga vad jag var värd. det spelade ingen roll. för min egen del var jag aldrig värd något. jag längtade till den dagen min puls gav upp. men den fortsatte längta efter mer.

innersta kärnan; en sol.

de ska aldrig få röra mig igen.
det är jag som bestämmer nu.

jag var menad för mer. jag var en solstråle som barn. alla som såg mig blev charmade, sa att det skulle bli något stort av mig. jag hade glimten i ögat. jag hade redan då förmågan att beröra människor. de tvingade fram en armé i min ryggrad. de tvingade mig till tystnad. det var aldrig ett val. solstrålen kvävdes där inne. jag kände hur den skrek för att få finnas, men det gick inte. jag kunde inte tillåta det.
glimten i ögat innebar smärta. fnittret innebar maktlöshet. jag gömde min innersta kärna. de kom aldrig åt den. jag har fortfarande kvar solstrålen i mig. en dag ska jag visa att jag kan vara den där solen. jag ska visa världen att den bor kvar i mig. jag är mycket mer än de gav mig tillåtelse att vara.

de ska aldrig få kväva mig igen.
det är jag som skiner nu.

kvarlevorna.

och jag minns. vad de än säger. jag minns. jag önskar att jag kunde glömma, men jag kan inte. jag föddes för att försvara den här kroppen. de gjorde det omöjligt. de slet mig i stycken och lämnade mig att ta hand om kvarlevorna av ett barn som aldrig kunde bli barn igen.

jag möter honom i dörröppningen, motvilligt. jag möter en far som inte förtjänar sin titel. en far knullar inte sin dotter medvetslös. en far skyddar sitt barn. en far slår inte sitt barn för att hon gråter av smärta när han penetrerar hennes underliv. det kom så mycket blod. men han brydde sig aldrig. han tog vad han ville ha. allt på en gång. men jag kapslade in det yttersta jaget och ställde upp en armé framför. det sanna jaget förstod aldrig vad som pågick. hon skulle inte ha överlevt om hon visste varför hon inte kände något inför sin pappa. det fanns inget att känna. han och de andra tre asen stal glöden i henne. för det är de evigt hatade.

när jag möter honom är jag iskall. han skannar av mig. försöker tyda minsta rörelse. han kan inte se igenom mig nu. han iklädde mig rustningen, men han kan den inte. jag går därifrån och minnena attackerar. elstötarna, hans vidriga jävla spel med mitt liv. experimenten. jag hade inget val. de band mig och trängde in i varenda förbannade hål jag har. vem skulle jag fly till? vem fanns där? de såg det som sin uppgift att göra mitt liv till ett helvete. allihop. de ska inte få gå ostraffade.

/S

tystnaden är bruten.

jag berättade.
om de sadistiska sjuka jävla övergreppen. elstötarna som brände och ilade i min flickkropp. jag hade en fyraårings upplevelse av världen första gången min far trängde in i min barnakropp. innan hans äckel kom in i mig och började ta över mig. och jag skulle aldrig bli densamma. jag skulle aldrig bli ren igen. det är tjugo år sedan och han finns kvar i mig. han våldtar min själ varje gång jag slappnar av. det finns ingen vila. jag har ständig försvarsberedskap, full styrka. armén med laddade vapen. ammunitionen som skapades utifrån deras vidrighet. det finns inga ord. de skulle aldrig få vinna.

jag berättade.
om hur modern överlämnade mig i hans våld. först slog hon. och sparkade. kastade mig in i väggen tills allt snurrade i smärtan. och så gick hon med orden "fortsätt tills hon svimmar, jag vill ändå inte veta av henne". och hon lämnade mig där. hon som borde ha skyddat. men det gick inte att älska mig. jag var ett oälskat barn. och hon gick. sa att jag fick ta hand om det jag hade ställt till med. och jag tog hand om honom. precis som han ville. precis som hon menade. jag särade på mina ben och lät honom knulla mig tills jag svimmade av utmattning och smärta. tills jag slutade känna. slutade bry mig.

jag berättade.
och jag tänker aldrig låta någon tysta mig igen.


/S

tillitsbrott; omvandlad energi.

jag står fast. de ska inte vinna. de ska inte förgöra oss. vi är en armé formad efter mäns sjuka begär. vi omformar oss. förändras. samlar våra styrkor. vänder oss mot vårt ursprung. gör mod av vår sorg och vår vrede. de skapade sin värsta mardröm.

energi kan inte förgöras, bara omvandlas.

jag sitter inte fast i deras kedjor längre. jag befriar mig från deras kvävande fängelser. jag kom hit för att försvara. jag kom till för att skydda. det här är det första steget bort från den värld jag föddes in i. en värld jag inte ville leva i. de begick gränsöverskridande, identitetskränkande brott mot ett oskyldigt barn. jag kan aldrig förlåta. jag lever med deras handlingar. de går fria. aldrig mer. jag tillåter det inte.

imorgon säger jag nej. jag väljer mitt liv.

/S

jag är hos dig.

- kom och låt mig andas på dig.