jag visste för mycket.

Modersfamnen säger:
det är han som borde vara rädd. 

jag har levt i hans våld för länge för att inte vara rädd. jag har formats av den skräck han påtvingade mig när hans ångest behövde ut. han tvingade på mig sin ångest. tvingade in sig själv, sitt ångestmonster, i mig. han lät dem göra det allihop. de ställde sig på kö framför min nakna tonårskropp. de ville se om jag var något de kunde tjäna pengar på. det var jag. de bedömde mig mycket prisvärd. jag hade blivit bra uppfostrad. jag visste hur smärta skulle tas emot. jag visste hur man bet ihop och inte visade något.

jag visste hur man sög av en kuk på rätt sätt. det lärde jag mig innan jag började skolan. jag visste hur man hetsade en man till sex. det lärde jag mig redan på lågstadiet. jag visste hur jag skulle kunna gå även när mina ben inte orkade bära mig. jag visste hur man städade bort sperma och blod redan innan jag såg min mor bli våldtagen. jag visste hur jag skulle le övertygande med ögonen redan innan de bad mig le framför videon där tystnadsbarnets prinsessvärld gick i kras.

de tjänade säkert förmögenheter under de år de fick äga min kropp. jag brydde mig aldrig om att fråga vad jag var värd. det spelade ingen roll. för min egen del var jag aldrig värd något. jag längtade till den dagen min puls gav upp. men den fortsatte längta efter mer.