torsdag 14 april 2011

ensam i en värld av ansikten.

ensamheten som fräter i mig, den som uppkommer av att jag inte kan det vanliga livet. jag kan inte närhet, kärlek, trygghet. det som skulle ha varit självklart berövades mig. jag blev den jag är för att jag annars hade varit död. jag ville alltid vara som de andra. jag ville le och skratta med glädje och inte som ett skydd för att ingen skulle förstå. jag ville ha samma självklarhet i mig som andra barn. jag förstod inte varför jag alltid kände den där ensamheten.

jag förstår nu. jag förstår för att jag minns. jag minns orden som sa att jag inte var bra eller älskad om jag inte offrade min kropp. jag offrade mig. jag offrade allt. jag lät dem knulla mig blodig. jag lät min så kallade mamma köra upp sina fingrar i min fitta. jag lät dem sälja mig till andra kåta gubbar. i mina tankar fanns det bilder av hur jag torterade dem. hur jag slog min far sönder och samman, hur jag högg av mammas huvud med en yxa. jag livnärde mig på hatet så oerhört länge. det var min enda utväg. jag fick ingen kärlek. hatet gjorde mig stark. jag stod ut med smärtan. jag lärde mig att bli stark av den. jag vände mig ut och in för att de skulle se mig. de andra, utanför. åskådarna som hellre såg skådespelet än sanningen. jag hatade dem också. de gick förbi. jag kommer aldrig förstå varför de vände bort sina blickar. någon borde ha lagt sig i.

tisdag 5 april 2011

i din bakgrund.

och jag hatar dig. jag vill inte minnas dig mer. du äcklar mig. när jag trodde på kärlek och höll din hand genom stockholmsnatten och gatuljusen förberedde du tortyren i bakgrunden. de andras tortyr som jag slapp undan. den vidriga sträckbänken där du trasade sönder varje liten muskel i min kropp med ditt våld. och jag visste inget. men det var mig du skadade. jag hatar dig. jag hatar att du var den första jag kände kärlek från, för jag vet inte om det stämde. jag vet inte vad kärlek är, för du gjorde mig så jävla illa.
jag är någon annan nu. du behöver inte ge pappan de smutsiga pengarna. du behöver inte hålla min hand. du behöver inte visa upp mig som en trofé. du kommer inte åt mig igen. jag avskyr dig. jag avskyr dina kyssar, dina händer, dina ord och dina pojkögon. fan.

jag är någon annan nu.
jag är inte en sönderknullad sjuåring längre. jag är inte en trettonåring som smeker sin far. jag är inte horan du sålde dyrt och offrade för pengarna. jag är inte din. inte hans. inte någons. jag är min. och jag hatar äcklet ni planterade i mig. för det försvinner inte. det är som sperma och spyor inom mig som ska bestå av min själ. jag önskar att någon hade stoppat det långt innan.

Modersfamnen som säger:
jag var bara ett kvarter bort. 

jag önskar att du hade varit hos mig, räddat mig. att någon hade sett mig på det sättet då.
att någon hade sagt: du är ren. jag älskar dig.