ensam i en värld av ansikten.

ensamheten som fräter i mig, den som uppkommer av att jag inte kan det vanliga livet. jag kan inte närhet, kärlek, trygghet. det som skulle ha varit självklart berövades mig. jag blev den jag är för att jag annars hade varit död. jag ville alltid vara som de andra. jag ville le och skratta med glädje och inte som ett skydd för att ingen skulle förstå. jag ville ha samma självklarhet i mig som andra barn. jag förstod inte varför jag alltid kände den där ensamheten.

jag förstår nu. jag förstår för att jag minns. jag minns orden som sa att jag inte var bra eller älskad om jag inte offrade min kropp. jag offrade mig. jag offrade allt. jag lät dem knulla mig blodig. jag lät min så kallade mamma köra upp sina fingrar i min fitta. jag lät dem sälja mig till andra kåta gubbar. i mina tankar fanns det bilder av hur jag torterade dem. hur jag slog min far sönder och samman, hur jag högg av mammas huvud med en yxa. jag livnärde mig på hatet så oerhört länge. det var min enda utväg. jag fick ingen kärlek. hatet gjorde mig stark. jag stod ut med smärtan. jag lärde mig att bli stark av den. jag vände mig ut och in för att de skulle se mig. de andra, utanför. åskådarna som hellre såg skådespelet än sanningen. jag hatade dem också. de gick förbi. jag kommer aldrig förstå varför de vände bort sina blickar. någon borde ha lagt sig i.