den verkliga kylan.

isvindar som går rakt igenom mig. vinterkyla i en avdomnad kropp och hur skulle jag ha kunnat protestera när jag inte kunde känna mina knutna nävar? hon lämnade mig där för att dö. hur berättar man om det? när en mamma förvandlas till ett hatiskt mörker som vill förgöra sin dotter? hur ska jag kunna förklara vad det innebar att pappa räddade mig? att han behövde mig, önskade mig? inte som jag behövde honom, men han behövde mig. hur kan jag skriva det utan att någon tar ett steg tillbaka? hur fan ska jag kunna berätta sanningen när den inte vill bli hörd?

jag vet en som vill. men det är inte hon som behöver höra det. de som behöver höra det är läraren som vände bort sin blick när hon såg mina förfrusna fingrar. fritidspersonal som undrade varför jag inte ville leka men inte agerade på mina brutala reaktioner. mellanstadiefröken som ringde mina föräldrar när jag tryckte en sax mot min strupe och sa att jag hade "olämpliga beteenden". skolsköterskan som vägde mina minuskilon hela grundskolan utan att fråga sig varför jag inte växte, varför jag krympte. läkarna som inte ville förstå att om en nioåring inte kan äta så är det mer än magsjuka. högstadieläraren som ringde min mor och frågade om det var sant att hon slog sin dotter. socialtjänsten som inte agerade, inte ville höra den råa sanningen. psykiatriläkare som hellre diagnosticerar känslomässiga störningar och lögner än ser sanningen och gör något åt den. dagispersonal som inte frågar sig varför en liten flicka har hjärnskakning nästan varje vecka. läkare som lyssnar mer på föräldrarna och inte frågar barnet.

och vinterkylan. den handlar inte om det. den handlar om allt som pågick under tiden de var på skidsemestrar och firade jul med sina fina familjer. det handlar om att varje dag behöva förneka mig själv för att inte störa, inte ta plats, inte finnas till. det handlar om att fokusera på den vackra julgransbelysningen och julgranskulorna för att inte skrika när jag blöder av pappas våldsamma stötar i mitt underliv. för vi hade det ju julfint. och lite extra tid med pappa fick jag också.

det handlar om att inte avge ett ljud, för jag ville ju inte väcka småsyskonen så att de skulle få veta vad pappa gjorde med mig. vad jag fick honom att göra. för det var ju jag. klart att det var jag! han sa ju det. klart att det var så. honom var det ju synd om. han var ju så ledsen jämt. han hade för mycket jobb och en sjuk fru. det var jag som fick honom att bli ett monster. jag var för söt. jag skrattade för mycket. jag log på ett sätt som inte var passande. jag bad om det. han kunde inte stoppa sig när han såg mig. han var bara tvungen. redan när hans kuk egentligen inte fick plats i mig. han gjorde plats.

det är inte hans våld som gör ont. det är inte alla jävla år av övergrepp. det är att andra i tysthet sa att det var okej. att jag var värd det. att jag skrattade för mycket. att jag var charmig. att det var självklart att män inte kunde motstå att knulla sönder mig hela min barndom. det var ju det jag var född till. i tystnaden och i förnekandet, i de stängda ögonlocken och de bortvända ryggarna hörde jag det. där såg jag hur värdelös jag var. där tappade jag mig själv.

och jag ska lära mig att skrika.