agera i reaktioner.

jag rannsakar mig. står inför mitt livs svåraste beslut.
om bara några dagar påbörjar jag berättelsen. initierar processen som ska beskydda mig från de monster som slet sönder min själ, dödade min tro på mig själv och gjorde mig så jävla illa.
Modersfamnen säger:  
du har redan överlevt. det finns en mening med det.

jag hör hans röst och jag vill spy.
jag vill inte ha honom i min kropp. jag vill inte ha hans äckel i mig. hans gener, hans vidrighet. hans skam. hans vidriga jävla övergrepp. men de är kvar i mig.

jag behöver agera. jag behöver reagera, slå mig fri, slå bort hans strypgrepp om mitt liv. mitt liv, mitt jag, mitt. jag är min egen nu.
och han ska få veta det. jag vill aldrig mer behöva vara rädd för att någon ska göra mig illa.

tystnadsbarnen minns.
de skriker i mig och de förstår inte. de vet inte att det är minnen. de är fastlåsta i honom.
han höll oss kvar. vi behöver bryta oss loss, markera. det finns gränser idag. vi sätter våra gränser. han ska aldrig mer få röra vid mig. jag är min egen. jag har rätt till min kropp, mitt liv, mina gränser. jag hade det då också. men jag fick aldrig lära mig det.
jag var värd ett annat liv. jag ska leva det nu.

och en dag ska jag inte ens minnas hans namn.


/S