höstens ljus kommer tillbaka. jag minns den hösten då huvudjaget tappade bort sig själv, då vi var tvungna att driva henne till vansinnets brant för att hon började minnas. hon började märka av oss och det fanns ingen hjälp att få, så jag drev henne in i psykosen. jag var på gränsen hela tiden. jag tog över. vi åt inte, sov inte, stoppade i oss piller efter piller för att dämpa den explosion av ångest som pågick. allt var uppe vid ytan och det fanns ingen hjälp att få.
jag hade knullat män en dag i veckan hela sommaren. för tabletterna, för bekräftelsen, för att få finnas till. jag bedövade allt med piller. då och då svalde jag ner dem med vodka, när jag inte klarade av att andas vaken längre. jag visste att näringsbristen och sömnlösheten skulle skapa hennes dimma. drogerna höll oss vakna. när födelsedagen kom satt jag vid ett bord med alla de förövare som slitit sönder min barnakropp. de delar som kan le genom allt var trevliga och höll god min. den äckliga släkten var samlad för tårta och sexistiska kommentarer om min kropp. jag kördes hem av en man och kvinna som tyckte att de fick våldta mig eftersom de hade skjutsat mig. det var efter den dagen som huvudjaget försvann in i mardrömsljuset. in i en dimma som skulle vara en hel höst. det var nästan vår och islossningen hade startat när hon återvände.
jag skrek. jag hade velat skrika så länge. på avdelningen åt jag citrusfrukter ibland, drack ett glas vatten om dagen. svälte. jag krampade av abstinensen och i min kallsvett försökte jag berätta. jag försökte berätta om alla de tusentals våldtäkter jag utsattes för som barn. jag försökte berätta om en mamma som utövade psykisk och fysisk terror och mannen jag älskade som hade sålt mig tills jag inte kunde andas utan piller. det var ingen som lyssnade.
mitt i allt detta insåg jag att jag bar på ännu ett barn. jag vet inte vems det var. det spelar ingen roll. de trodde mig inte. jag berättade men de sa att jag som var så mager och eländig kunde väl inte bli med barn. när skulle det ha hänt? jag hade ju ingen pojkvän. vad fan tänkte de med? vi dödade barnet. vi fick panik och vi dödade barnet. jag födde henne död. jag ville inte att hon skulle leva i en värld där allt var en mardröm. hon ligger begraven i min vita halsduk någonstans i en skog. jag tog mig därifrån sen. jag berättade inget för någon. förrän nyligen. jag ville inte berätta vad deras misstro ledde till.
om någon bara hade tagit oss på allvar. om någon bara hade tagit oss därifrån. om någon bara hade lyssnat.
jag överlevde. jag vet inte varför, men jag överlevde. jag hittade Modersfamnen två år senare och utan henne hade jag inte varit den jag är idag. jag hade hatat världen. jag hade säkerligen dödat någon. kanske min egen far. kanske hade jag skjutit vilt omkring mig i psykiatrins lokaler. kanske hade jag själv varit död. kanske hade jag dött under någon jävla gubbe som knullat mig sönder och samman eller skurit mig lite för mycket i underlivet. kanske hade jag tagit en överdos. kanske hade jag dödat ännu ett barn.
jag längtar till den dagen då jag kan hjälpa ett barn att se sig självt, se ljuset inuti och ta tillvara på det. jag längtar tills min bok kommer ut och öppnar ögon. när människor börjar ta historier som min på allvar. ni behöver faktiskt inte överleva den. ni behöver bara lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar