till dig. för att du dödade ett "vi".

du vet, en gång i tiden älskade jag dig. det var inte så länge sedan du var allt jag hade. idag ser jag hur lite jag hade när jag bara hade dig. jag önskar att jag hade sett att jag var värd så mycket mer. jag önskar ibland att jag aldrig hade träffat dig. att du inte hade fått tillgång till mig och min kropp. framförallt inte till mig.

jag saknar dig ibland. jag saknar våra stunder tillsammans när du fick mig att skratta. jag saknar din spontanitet, dina sekundsnabba beslut. det var ett äventyr att leva med dig. jag hade adrenalin i mitt blod varje dag, som ett extra rus i din närhet. det var många gånger en ära att få presenteras som din flickvän. jag älskade klänningarna, håruppsättningarna, att få stråla vid din sida. du visste precis hur du skulle få mig att stanna. du visste hur du skulle få mig att bortse från de smutsiga pengarna, smärtan, den våldsamma prostitutionen, utnyttjandet av min kropp. du vet, jag var bara ett barn första gången du spände fast mig för pengar. det var innan jag hade lärt mig att älska dig.

i helgen satte jag mig i en taxi och jag kom inte ifrån känslan av att vara på väg tillbaka till ett hem som aldrig var ett hem. det var bara en plats i mellanlandningar där jag försökte andas utan dig. en plats där jag höll min mask för att de inte skulle förstå vad jag gjorde när jag var borta. när jag var hos dig. någonstans var jag rädd att de skulle ta dig ifrån mig. jag behövde dig. men egentligen gjorde jag inte det. egentligen behövde jag dig aldrig. men du behövde mig.

hur kunde du låta dem göra mig så illa? hur kunde du offra mig för pengarna, för drogerna? såg du mig någonsin som en människa de stunderna? såg du mig eller såg du en hora som kunde hantera smärta? vad fan tänkte du på? tänker du någonsin att det du gör är fel? tänker du någonsin på konsekvenserna av det du gör? ser du någonsin skräcken i tjejernas blickar? vågar du?

jag vet för mycket för att vilja se dig igen. jag vet inte om jag skulle kunna se dig i ögonen och låta dig fortsätta andas. ibland tycker jag synd om dig. länge trodde jag att jag var den som skulle förändra ditt liv. du talade om det med så sjukligt fina ord. du sa att du en dag skulle ta mig därifrån, till en annan plats där vi fick leva ostört. det blev aldrig så. dina löften hade ingen substans. du valde alltid drogerna först. en injektion, en lina. vad som helst som fick dig att känna något annat än din ångest.

jag vet att du var rädd. jag känner igen rädsla på långt avstånd. jag vet att du var jagad, att du hade dina fiender runt hörnet. jag förstår varför det fanns fiender. jag förstår varför de sökte upp mig och pressade mig på information. men jag vägrade ange dig. idag vet jag inte. säg mig, varför skulle jag rädda dig? för alla gånger du räddat mig? de gånger då du själv hade skapat situationerna där jag nästan dog? nej. jag vet inte varför jag räddar dig. du räddade inte oss.

jag känner dina sparkar mot min mage. jag känner hur du kallblodigt dödade vårt gemensamma barn. du dödade en helt ny värld. du dödade vår kärlek. du dödade oss.