fan.

fan fan fan. igen. och jag vill inte berätta. jag vill inte göra Modersfamnen besviken. jag ville fan inte göra det. det är mer ångest nu än innan. det lättade den natten, de timmar jag befann mig i någon annans säng. sönderknullad. jag behövde det. jag orkade inte stå emot. jag borde ha orkat. jag borde ha bett om hjälp. jag borde ha tagit hand om det skrikande barnet och inte tystat henne genom att agera ut övergrepp. jag vet inte vad jag gör längre. jag är så tom, icke-existerande. som en öken som breder ut sig i mig och jag torkar ut. det finns snart inget liv och jag är så jävla rädd.

jag fattar inte att de står ut med mig. att de kan se på mig. allt jävla äckel som kletar sig fast överallt. jag kommer aldrig bli ren. de förgiftade mig. jag var bara ett barn, jag kunde inte ens gå, när de så kallade föräldrarna lärde mig att sperma var lika med kvällsmat. hur fan tänker man då? mamma, hur jävla mycket hatade du mig? hur rädd var du, "pappa"? jag kommer inte ur ert grepp hur mycket jag än sliter. jag är fortfarande allt ni uppfostrade mig till att bli. några hål att knulla bäst de ville. en kropp för era behov. en kropp för allas sexuella behov. så ta mig då! ta sönder mig lite till. och lite till. så jag slipper andas i all jävla ångest, för det går inte. 

jag är så trött på mig själv. på mina löften som inte håller. det är fan ingen idé. ge upp mig. döda mig.