bristningsgränsen.

du behöver inte lyssna. du behöver inte ens försöka. jag har säkert blivit helt överkörd och sönderriven i min stackars hjärna, men jag kan fortfarande tänka. jag förstår skillnaden mellan befogad rädsla och annan rädsla som ingen kommer bry sig ett jävla skit i. jag förstår det också. jag förstår att du inte kan förstå hur en blick kan döda så mycket mer än ett slag, hur ögon kan säga mer än ett skott i pannan. eller en far som trycker upp ett luftgevär i sin dotters fitta och säger "gör du motstånd finns du inte". jag förstår att ingen någonsin kan förstå det. att ingen ens överväger att förstå det.

jag har förändrats. du säger det själv. jag har gjort enorma framsteg. men visa att du ser det då. just nu är jag bara så grymt sårad över att bli dömd efter den jag en gång var. jag förändras. jag håller hårt i den jag har lyckats bli. i att ta ansvar, skydda, planera, tänka efter. jag gör fan allt jag kan för att det ska bli bra. det handlar inte om impuls. det handlar inte om att fly. inte heller handlar det om att inte vilja se verkligheten. jag ser den. fan vad jag önskar att jag slapp undan, men det är inte så jag fungerar. jag samlar ammunition. jag har behövt tystnaden. jag sitter fast. men ser du inte? ser du inte att jag försöker göra något åt det? ser du inte att jag har arbetat fram en lösning. och förlåt så jävla mycket om jag inte kan lägga fram den som du önskar. utan bitterhet och all förtvivlan. men jag brister nu.

låt mig få brista. det är bara på den vägen jag kan gå nu. gränserna är utsuddade för länge sen. det var jag som upplevde det. det var jag som kastades in i en värld där de sålde min kropp. det var inte du. det var inte någon annan. det var jag. kan jag då snälla få ha min uppfattning om hur farligt det är? kan jag få vara rädd för det jag är rädd för och slippa tvivla på om min magkänsla fungerar? jag har överlevt hit. jag fixar det. det är när du inte litar på min upplevelse som jag blir tyst. du är den enda tryggheten. låt mig få brista.