det finns inga löften som håller. de människor som borde hjälpa en mest, de människor som får betalt för att hjälpa en, gör det inte. de lovar som politiker. kastar ur sig löften om beskydd och ord om att inte vara orolig, att allt ska bli bra. de lovar, jag ger dem vad de vill ha. på grunden av vad de lovat. sen får jag inte vad jag blev lovad och så har de slitit ut mitt hjärta och det ligger i ett förhörsrum där de dissekerar det öppet inför hela jävla världen. det skulle lika gärna kunna vara så. de lovade mig skydd, sa att de trodde på mina ord. nu hör jag bara tystnad. nu hör jag bara att de är stressade.
och jag. jag är bara skräckslagen. för att det där hjärtat som ligger och slits ut för varje dag av rädslan... det struntar de i. jag får feber av stressen och huvudet pulserar av skräck, men jag orkar inte kämpa emot. jag har inte den glöd jag överlevde hit med. jag har inte kvar den kamplusten. för jag vill inte det. jag trodde inte att den skulle behövas. jag trodde inte att jag skulle behöva vara ensam mer. jag trodde att de skulle se mig nu. att samhället skulle ta sin andra chans. jag vet inte längre vad som är värt att kämpa för. det finns en man som är olik alla de andra. en man några mil bort som har en glöd jag behöver. men jag orkar inte ta mig igenom till den tid då vi har tagit oss till något annat. jag är så trött. det räcker nu. lås in mig i ett litet rum och kasta bort nyckeln. låt mig bara sitta där och släpp ut mig när allt är bra eller vänta tills jag dör. jag är trött på att kämpa för överlevnad men jag kan inte sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar