och jag är så ledsen. så oändligt ledsen. jag ser den lilla flickan i hörnet i källaren. jag ser hur hon skakar av rädsla och gråter förtvivlat. det känns som om så många har kommit in där, sett henne sitta där och stängt dörren för att slippa se hennes lidande. jag förstår inte varför ingen räddade mig, varför ingen lyfte upp mig i sin famn och räddade mig undan alla vidriga människor som höll mig fången. de höll mig fången i en värld de byggde upp utifrån sina behov, sin ångest och det handlade aldrig om mig.
jag lyfter upp henne nu. samtidigt som Modersfamnen håller om mig håller jag om den lilla flickan som är så rädd. fortfarande. och jag tänker att ingen ska någonsin få göra mig så illa. ingen ska få trycka ned mig dit igen och säga att det inte går att älska mig. jag är skyldig mig själv att visa något annat. att öppna mig för famnar som vill finnas där. det gör bara så jävla ont. att ta emot. att tro på att jag är värd mer. varför såg de inte det? de som skulle ha älskat mig och skyddat mig över allt annat? varför var jag inte värd mer?
jag avsade mig livet så tidigt. jag bestämde mig för att motarbeta allt som innebar liv. jag slutade äta. det föddes andra delar i den här kroppen som åt för att jag inte kunde. jag har glömt hur man gör. jag kan inte. jag fick sperma i min välling, för att det skulle vara mer näringsrikt. enligt de där föräldrarna. enligt människor som fostrade mig in i prostitution. för att kunna sälja mig. för att tillfredsställa dem. och jag ville bara vara någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar