i ett mörker ser jag henne som ljuset. hon säger mamma, du måste leva nu. och jag önskar att jag kunde se utvägen. jag önskar att jag kunde se friheten någonstans. kanterna av mitt hjärta skaver in i mig och trasar sönder. jag tappar greppet. jag vill sova bort från allt. jag vill inte minnas sveken längre. jag vill inte känna dem drabba mig. jag vill inte finnas i konsekvenserna.
jag brukade drömma om min frihet. nu drömmer jag bara om Lily. om det omöjliga, onåbara. och jag dras ihop till en fosterställning jag inte kan bryta. in i en dimma av ensamhet och sorg. jag vill börja om. jag vill inte vara här nu i bristerna och konsekvenserna av det liv jag tvingades leva. jag vill inte vara här. jag borde ha fått vara älskad. jag borde ha fått vara ifred. jag hatar er för det liv ni tvingade in mig i.
jag hade chansen att ta igen så många gånger, men jag sumpade den. jag hade chansen att hitta trygghet, lära mig hur livet funkar. jag hade chansen att bli något. sjunga, dansa. jag var bra. jag hade kunnat bli bäst. om de bara hade lämnat mig ifred. jag hade chansen att slå mig fri, men jag lät rädslan och skulden hindra mig. jag hade chansen att rädda min kropp från allt detta.
det här är priset för att ha tillhört henne. priset för att hennes blod rinner genom mina ådror. hon som födde mig och hatade mig. varje sekund, varje andetag. hur skulle någon kunna älska mig om inte ens min egen mamma kunde det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar