jag står utanför i kylan och bevittnar det jag vill vara en del av, men inte förmår mig att hitta in till. jag vet inte hur de gör, de som lever. de som vaknar på morgonen och tar itu med sin dag, möter människor och vet vad de ska göra. vet vad de ska säga. vad som förväntas av dem. de som vet hur det går till. jag förstår det inte. hur de talar med varandra, knyter band och skapar liv. jag lever ett liv jag inte önskade mig. jag lever i rädsla. jag lever i bristerna. i sprickorna av det som en gång skapade mig. vem är jag utan min historia och kan jag finnas med min historia? vem hade jag varit om jag hade haft föräldrar som älskade mig? vem hade jag varit om jag aldrig hade lärt mig att sära på benen för männen? vem hade jag velat vara?
jag vill vara självklar. kanske handlar det om min oförmåga att känna mig älskad. att lita till. kanske handlar det om att jag faktiskt aldrig känt så. att jag inte tror att det går. att ingen har stannat tillräckligt länge. jag har ingen grund. hur ska jag kunna leva utan mark under mina fötter? hur ska jag orka stå ut i ett inre som ekar av tomhet? när ingenting räcker till?
och hur hemsk är inte jag när Modersfamnen gör allt hon kan och jag svarar med att ingenting räcker till? jag vet inte hur jag ska hitta något att tro på igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar