intryckt i ett hörn. ensam. utsatt. fast i ett liv jag inte orkar ta hand om. och nu handlar det bara om att kämpa för att få behålla allt det vackra jag har. att lära mig närhet och sex som det borde vara utan att gå sönder av alla minnen, för annars kommer han att tröttna och försvinna. annars kommer han att inse att jag bara tar med mig problem. eller så kommer han att knulla mig mot min vilja för att jag inte vet vad som känns i mig. jag vill springa härifrån och aldrig komma tillbaka.
Modersfamnarna behöver vila från mig. de behöver bli lämnade ifred. de har varit min enda trygghet i två år. jag kan inte låta dem finnas där. jag önskar så mycket som jag inte kan få. det var när jag insåg det där om att tillhörighet är något som man bara har, inte något som man kan få eller kan ta, som jag kraschade. när lillan integrerades och jag förstod att jag aldrig kommer att bli ens i närheten så hel som jag var innan jag som spädbarn gick i bitar. när vi var en. när vi ännu inte drabbats av släktens ondska.
jag blir så fruktansvärt rädd för mina känslor. för att jag har blivit den människa som jag lovade mig själv att aldrig bli. ett bittert offer. någon som ger upp det som är gott för att det inte är gott nog. en idiot som förstör allt som kommer i min väg för att jag inte står ut med rädslan för att förlora. en äcklig jävla person som behöver mer än vad som finns att få. jag känner skuld varje dag. men jag kan inte betala tillbaka. jag har fan ingenting att ge till någon. jag är bara tom. jag ville bara ha en trygg famn. jag ville bara kunna säga vad jag känner och tro på att det är okej. men jag känner fel. jag vantrivs i mina känslor.
och egentligen vet jag nog inte vad det handlar om. all den här paniken. varför jag skakar mig igenom nätterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar