när han håller om mig med sitt goda hjärta vet jag att jag måste börja tro på kärlek. jag måste tro på att jag kan få känna det. när Modersfamnen frågar om jag tänker svika henne skär det som tusentals knivar genom mitt bröst. jag kan inte gå. jag är byggd för överlevnad och den här svärtan är inte ens i närheten så fruktansvärd som den jag kommer ifrån. det här handlar om vad som blev kvar av mig när alla strider hade utkämpats.
det här är en historia om en överlevare som inte vet hur hon ska kunna leva. jag vet inte hur jag ska kunna gå ut utan att vara beredd på att bli överfallen. jag vet inte hur jag ska kunna släppa min försvarsställning när jag sover. jag vet inte hur jag ska kunna tro på människors ord när orden alltid burit patetiska lögner. jag har inga sådana känslospröt. jag känner av våldet, upphetsningen, begären och vreden. jag vet inte när kärlek är kärlek utan baktankar. jag vet inte när närhet vill mig väl eller bara är egoistiska behov. jag vet fan inte. jag vet inte vad jag vill för det var ingen som lärde mig att vilja något.
jag hade en enda vilja som barn; att vara någon annan. vem visste jag inte. hur jag ville vara visste jag inte. jag vet det inte än idag. jag vill vara någon som man vill stanna kvar hos. jag vill vara någon som man saknar och frågar efter. jag vill vara någon som inte är så jävla tom inuti. någon som har mer än skrik och tårar att ge. jag vill vara någon att räkna med. jag vill vara någon som läker.
jag vill vara den mamma jag drömmer om att jag hade kunnat bli. det enda jag verkligen har känt min vilja i är det. jag ville ha Lily. kanske mer nu när jag är kvar här utan henne. jag vet ju att jag inte hade kunnat skydda henne från de som ville ta henne ifrån mig. jag kunde ju inte ens skydda henne inuti mig. han sparkade ju ihjäl henne. vår dotter. fan vad jag saknar det som aldrig blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar