melodier i mitt inre.

det fanns så många melodier som sjöngs inuti mig. så många visor att lyssna till när övergreppen var för svåra. när ensamheten låg bredvid mig i sängen och sa att jag måste stå ut, så hörde jag sången. de sköra tonerna som om hon sjöng med tårar rinnande nerför kinderna. rösten bruten, desperat. ändå kom melodierna igenom. det var R som sjöng sina vaggvisor, stillade min skenande puls. inuti mig fanns en tonårsflicka som visste vad jag behövde för att orka härda ut ännu en omgång av faderns tortyr.

jag kunde fly då. jag kunde stänga av. nu kommer det till mig. det jag inte kände då. ihålig bröstkorg. sönderrivna trosor. svartrandiga kinder. en sönderknullad analöppning och två öppna rivsår längs hela ryggen, piskans märken. jag vet för mycket nu. jag vet att det inte var okej. jag vet att jag är så mycket mer än de lät mig vara. Modersfamnen säger att hon blir så arg när hon ser alla mina resurser och begåvningar och vet hur de försummade mig rätten att utvecklas. hon säger att jag kunde ha kommit så långt redan om de bara hade låtit mig få växa. hon har rätt. det skaver som inget annat. jag var så mycket mer än jag fick vara.

jag är någon. jag kan sjunga nu.