när ingen tar emot mig.

jag gick iväg ensam längs vattnet. jag hörde aldrig någon ropa efter mig. när jag gick var det ingen som undrade vart jag skulle. en ung kvinna i kort svart jeanskjol, nätstrumpbyxor och korsettlinne. jag vet vad de tänkte. jag vet att de såg mina höga stövelskaft och visste att jag hade knullat mot pengar den natten. jag visste att deras bortvända blickar inte ville veta det. jag vet att de ser mig och ser ett liv som inte är värt att leva. jag övertygar mig själv varje gång jag suger en ny kuk. jag övertygar mig om att det här är ett liv.

men när jag går där ensam så vet ju jag också det. när ingen ropar efter mig. när inga poliser jagar mig, ingen socialtjänst tror mig. när jag berättar om prostitutionen och ber dem hjälpa mig, som ett sista rop innan självmordet, så tycker de att de måste ifrågasätta mig. igen. när jag springer ut genom rummet, ut genom hallen, ut genom dörren, ut över gården och grusplanerna, in i tunnelbanetåget och in i hans famn och han in i min fitta... ingen följer mig då. det var bara han som var där och tog emot mig. gång på gång.

precis som den där äckelfarsan jag lärde mig livet av. när modern låg för döden och barnen i skolan slog mig för att jag kunde läsa kom jag hem till en far som antingen tog till flaskan eller tog mig på golvet eller i duschen eller varför inte ta mig bakifrån i trappan istället för i sängen på det vanliga viset? jag tyckte inte att det var det värsta. jag kunde hantera det. smärtan, skräcken, ilskan och alla tusentals bloddroppar som flödade ur mitt underliv. det jag inte kunde hantera, det jag inte kan andas i än idag...

du gjorde ingenting.
DU GJORDE INGENTING!
I N G E N T I N G !

det värsta var när jag satt i hörnet i min säng och inte kunde gråta för det spelade ingen roll. det värsta var när jag var ensam hemma i fyra dagar när jag inte var stor nog att nå upp till diskbänken och ingen kunde laga mat till mig. det värsta var när jag hotade med att klippa sönder min hals och min lärare skällde ut mig för olämpligt beteende. det värsta var när jag skrev dikter som ingen ville läsa. det värsta var när jag gömde mig på skolans toalett och ingen ens försökte hitta mig. det värsta var att ingen ingen ingen gjorde någonting.

ingen.




(och Modersfamnen säger att hon stannar. att jag kan lita på. hon är värd min tillit, men jag vet inte hur.)